Förre
statsministern Göran Persson konstaterade i sin bok Den som är satt i skuld är icke fri (Atlas, 1997) att vi i Sverige
är rädda att lyfta fram det personliga ansvaret. Rådande politiska kultur
kännetecknas av att ansvaret ligger hos kollektivet – partiet, gruppen eller
rörelsen. Persson efterfrågade personer inom politiken med mod och vilja att
kliva fram, stå till svars, och om det inte går rätt, en beredskap att ta
konsekvenserna och avgå.
I en
senare självbiografi med titeln Min väg,
mina val (Bonniers, 2007) skrev Persson följande: ”I dåliga tider är det
däremot inte särskilt svårt att inse vad som behöver göras. Det svåra är att
göra det. Jag gjorde det som krävdes. Däri låg min styrka.”
Oavsett
om man köper Göran Perssons historieskrivning eller inte står det klart att
båda ovanstående resonemang har synnerligen stark bäring på vår samtid. Vi
lever i vad som utan tvekan kan beskrivas som dåliga tider, och svenska folket
efterlyser ansvarstagande och modiga politiker som kliver fram och leder.
Folket vill ha politiker som gör vad som krävs i en mycket orolig omvärld.
Vill
man inte personligen styra skutan, eller saknar man helt enkelt förmågan, gör
man klokt i att ställa sig vid sidan om. Detta borde gälla oaktat partifärg,
med respekt för väljarkåren och sitt lands bästa i första rummet.
Nuvarande
statsminister Stefan Löfvens förtroendesiffror är knappast någon indikation på
att saker och ting skulle gå rätt, för att använda Perssonska termer. Man kan
anta att det Löfven åstadkommit hittills, i den fråga som fullständigt
överskuggat allt annat sedan sommaren, i väljarnas ögon varit kortsiktigt och
verkningslöst.
Ynka
sex procent av respondenterna i en undersökning från Aftonbladet/Inizio anser
att statsministern gör ett mycket bra jobb. Femton procent anser att han gör
ett ganska bra jobb. I andra änden svarar hela fyrtiotvå procent att Löfven gör
ett mycket dåligt jobb som Sveriges statsminister. Samtidigt konstaterar Novus
att förtroendet för Löfven nästan halverats på ett år. Som statsminister brukar
förtroendet i regel öka. Dessa siffror torde medföra skrämselhicka för vilken
politiker som helst.
Göran
Persson verkade visserligen i en annan tid än Löfven, med helt andra
parlamentariska förutsättningar och politiska utmaningar. Det är måhända inte
rättvist att jämföra de bådas förhandlingsposition gentemot det övriga
politiska spelfältet, särskilt inte i och med Sverigedemokraternas intåg. Men i
vårt parlamentariska system har en svensk statsminister, även fast han leder en
minoritetsregering, stora möjligheter att få saker och ting gjorda. Stefan
Löfven kommer inte undan politiskt ansvarsutkrävande.
I en
situation på hemmaplan som till och med statsministern själv beskriver som
ohållbar krävs precis det som Göran Persson i tydliga ordalag satte på pränt.
Löfven måste kliva fram där det blåser som allra snålast, med kraftfulla
åtgärder för att få ordning på ett land som i allt snabbare takt blir både
svagare och kyligare. Som högst ansvarig för Sveriges väl och ve fungerar det
inte att gnälla på andra stater i tid och otid, samtidigt som väldigt lite sker
för att åtgärda vårt eget lands skenande kostnader och samhällspolitiska
problem.
Medan
man i goda tider alltid har många alternativ, så är det i dåliga tider inte
särskilt svårt att inse vad som behöver göras. Det svåra är att göra det, skrev
alltså Persson. Vill inte statsminister Löfven försöka åstadkomma en genuin förändring,
och personligen stå upp för dess konsekvenser, bör han inte längre leda landet.
Vill han det, kanske han bör inhämta kraft och beslutsamhet i ordförande
Perssons litterära verk.