tisdag 22 december 2015

Färdighaft i Kalix

Det är enligt Norrbottens-Kuriren "slutbolmat" på jobbet för anställda i Kalix kommun. Man sällar sig således till de dryga 200 svenska kommuner som valt att vandra denna väg.

Nuförtiden ska man bara få röka och snusa under lunchrasten, och då en bit bort från arbetsplatsen. Ett enigt (!) kommunfullmäktige drev igenom beslutet i november månad. Hur de liberalt sinnade folkvalda i kommunen resonerar framgår inte av artikeln, men vänsterpartisten Katarina Burman kommenterar i alla fall tobaksförbudet på följande sätt:

- Det är ett jättebra och positivt beslut i folkhälsans tecken. Att sluta röka är ett djupt personligt beslut, vi måste ha respekt för individen, men här visar vi vägen framåt (Kuriren 22/12).

Visa vägen framåt? Ja, det låter onekligen positivt. Anmärkningsvärt är att Burman har mage nog att lyfta respekten för individens rätt i samma andetag som hon och övriga politiker i Kalix trampar på den. Usch och fy för pekpinnar och moralkakor riktade gentemot vuxna människor...

fredag 18 december 2015

Marknaden vet bäst


Jag läser i Norrbottens-Kuriren att mjölkbönderna i norra Sverige får ett tillskott från regeringen på ungefär femton miljoner kronor. En spottstyver, kan tyckas, men företrädare för LRF verkar nöjda. Det är i alla fall någonting.

Frågan är dock om mjölkbönder i Sverige bör få en enda krona av staten i bidrag. Andra företag i andra branscher går omkull om man inte är lönsamma nog, eller inte lyckas hantera en ibland nödvändig omställning till en ny marknadssituation. Man kan som någorlunda liberalt sinnad anse att det är orättvist att staten ska gå in och bestämma vilka branscher som får leva genom konstgjord andning, och vilka som inte får det.

Det handlar heller inte om något som vi måste ha, som brandkår eller polis eller domstolar eller försvarsförmåga. Vi måste inte ha svensk mjölk på våra matbord. Personligen har jag givetvis det, men knappast till vilken kostnad som helst. Och framförallt inte om jag vet att företag i andra branscher som varje dag kämpar för att, så att säga, make ends meet ska finansiera olönsamma mjölkbönder som möjligtvis borde gått i konkurs för länge sedan.

Det finns säkert andra aspekter till storyn. Jag vet inte exakt hur beskattningen på energi och drivmedel ser ut, eller om statligt krångel i sig bidrar till att svenska bönder tappar i konkurrenskraft gentemot finnar, danskar och tyskar. Men då får man titta på just de bitarna. Socialism och statliga piskrapp på marknadens osynliga hand har sällan eller aldrig slagit väl ut.

onsdag 16 december 2015

Det räddhågsna Sverige


Den i huvudsak moderata PR-byrån Kreabs Sverigechef Markus Uvell tvingas lämna sin post efter alltför närgånget umgänge med företrädare för Sverigedemokraterna, i synnerhet Linus Bylund. Under hösten har Kreab ägnat sig åt vad Dagens Nyheter beskrivit som intensiv lobbyverksamhet mot partiet, med syfte att influera SD i mer marknadsvänlig riktning. Man gör helt enkelt sitt jobb.

För Markus Uvells del är dock vägs ände nådd. En festlig middag på Djuret i gamla stan blev droppen för Kreab. Kontakterna med Linus Bylund är till synes olämpliga, och svärtar ned PR-byråns namn.

Så länge man utövar ett positivt men distanserat marknadsliberalt inflytande på Sveriges tredjes största parti är allt gott. Så fort två personer från de olika lägren fattar personligt tycke för varandra och privat träffas för att diskutera familj, jakt eller litteratur över en bit mat har man dock passerat anständighetens gräns. Sverigedemokratiska politiker är fortfarande paria i samhället, och väljer man att umgås med någon av dem får man stå sitt kast.

Denna samhällsattityd är självfallet fullständigt orimlig och djupt orättvis. Vi lever inte i DDR utan i en åtminstone på papperet demokratisk rättsstat där yttrande- och mötesfrihet råder. Även sverigedemokrater kan vara trevliga, intressanta och roliga individer. Det är inte bara förbehållet 300 av 349 riksdagsledamöter med annan partibok.

måndag 14 december 2015

Regeringen tänker fel


Regeringen vill undersöka möjligheterna till att införa högskolekurser på arabiska. Detta för att, hör och häpna, underlätta integrationen för välutbildade nyanlända. Rent tekniskt handlar det om att låta nyanlända läsa in sin ofta nödvändiga kompletteringsutbildning på arabiska, och lära sig svenska vid sidan om.

Det finns två problem med detta. Det första är att det svenska samhället bör göra allt inom rimlighetens gränser för att hjälpa nyanlända att lära sig svenska, vilket är en given förutsättning för att kunna verka inom de allra flesta branscher. Att då låta syrier och irakier undervisas på hemspråket är en uppenbart dålig idé.

Det andra problemet är att dessa människor knappt kommer att stöta på en enda svensk medborgare under utbildningstiden, vilket ytterligare försvårar integration, kulturella utbyten och förståelse. En minimal andel svenskar talar arabiska, och en ändå mindre andel skulle vara intresserad av att läsa in en kompletterande läkar- eller ingenjörsutbildning på språket. Detta skulle medföra ytterligare segregering av det svenska samhället.

Helene Hellmark Knutsson må ha rätt i att arabiska är ett stort språk i världen, men man kan inte förvänta sig att en stor del av Sveriges befolkning behärskar det. Arabiska kan rimligen inte jämföras med engelska, av ett antal ganska självklara orsaker.

Språket är den enskilt viktigaste nyckeln för en lyckad integration. Detta gäller i alla världens länder och har varit den bergfasta övertygelsen hos de flesta politiker under väldigt lång tid. Högskolekurser på arabiska, i Sverige, skulle innebära ett medvetet avsteg från denna kloka linje.

söndag 13 december 2015

Världen räddad?

Klimatmötet i Paris blev en succé. Ja, så säger i alla fall många bedömare och framförallt staternas representanter och förhandlare. Jublet i salongen visste inga gränser då man klubbade igenom ett avtal som alltså handlar om att försöka hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Det är den grundläggande ambitionen.

Exakt hur detta ska gå till är dock inget man lyckats specificera. Man fastslår inte vilken strategi de olika staterna ska anamma, eller vad som händer om man misslyckas. Det kanske mest centrala med avtalet är att industriländerna ska bistå utvecklingsländerna med struntsumman 100 miljarder dollar årligen, och att man vart femte år ska samlas för att diskutera hur klimatarbetet fortskrider.

Avtalet i Paris är, och framtiden får gärna rätta mig om jag skulle ha fel, inget annat än ett luftslott som i princip enbart kom till stånd för att världens ledare skulle slippa tappa ansiktet efter högt ställda förväntningar och misslyckandet i Köpenhamn 2009.

Det är förvisso helt rätt och riktigt att sträva efter minskade utsläpp och bygga en grönare värld, men ett urvattnat ramverksavtal som inte ålägger parterna några särskilda skyldigheter är knappast till någon större hjälp för vår planet. Att jubla som det vore maj 1945 ter sig både märkligt och naivt.

torsdag 10 december 2015

Alla borde vara feminister


...är titeln på en bok som delas ut till alla svenska gymnasister i årskurs två. Boken är skriven av den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi och bakom initiativet står bland annat Sveriges kvinnolobby, LO, FN och Bonniers.

Utan att ha läst ens baksidan på denna bok väcker tilltaget onekligen ett antal frågor. Under paraplybegreppen jämställdhet och feminism kan väldigt många olika politiska strömningar och ståndpunkter ge sig tillkänna. Konservativ, liberal och socialistisk syn på feminism skiljer sig ganska så kraftigt åt.

Jämställdhet mellan könen är självfallet något att sträva efter. Så även att utrota världens fattigdom eller förhindra möjligheter för terrorister att begå massmord på oskyldiga. Men vägen dit skiljer sig människor emellan, beroende på vilken ideologisk kompass man lutar sig mot. Allt är inte svart eller vitt eller självklart. Jag undrar om Sveriges 16-åringar blir påminda om det när de får bok i hand.

onsdag 9 december 2015

Europa mot EU


Marine Le Pens Nationella Fronten går kraftigt framåt i Frankrike. I regionalvalens första omgång vann man i sex av tretton regioner, och även om det slutliga resultatet sannolikt inte blir lika framgångsrikt för partiet har man goda chanser att knipa segern i åtminstone ett par regioner. Det starkt konservativa och nationalistiska Nationella Fronten utmanar för första gången på allvar Frankrikes två andra stora partier.

Bortsett från vissa xenofobiska drag samt hårdare tag mot brottslighet och terrorism är en djupt rotad EU-skepsis en av partiets grundpelare. Detta delar man med många liknande partier från ett antal europeiska länder, exempelvis brittiska UKIP, polska PiS, ungerska Fidesz, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti. Från att mestadels ha kritiserats från den yttre vänsterkanten tidigare, men då primärt för dess elitistiska och exkluderande drag, står Europeiska Unionen numera i skottgluggen från nationalistiskt håll.

Unionens grundtanke är i ljuset av historien väldigt sund. Samarbete, handel och ömsesidigt ökat välstånd torde leda till minskade spänningar. Det är möjligt att EU som institution bidragit till att stävja konflikter i efterkrigstidens Europa, även om kalla krigets terrorbalans och sedermera USA:s totala dominans sannolikt är än troligare geopolitiska förklaringar. Hur som helst är det just detta - konfliktförebyggande, handel och ekonomiskt samarbete - som EU borde fokusera på primärt.

När EU blir för stort, komplext, tungrott, slutet och byråkratiskt, och dessutom allt mäktigare, är det inte särskilt konstigt att Europas folk reagerar. När EU ska bestämma nationella fiskekvoter, omfång på grönsaker, smak på snus, vilken typ av jaktvapen som ska tillåtas, eller för all del hur många migranter de enskilda staterna ska husera, blir folk upprörda. När den enskilde medborgaren upplever att makten så sakteliga flyttas ännu längre bort, från Helgeandsholmen eller Palais Bourbon till Bryssel, blir man irriterad.

Även mer moderata krafter, som exempelvis svenska Centerpartiet, gick förra året till EU-parlamentsval på att unionen ska göra mer konstruktiva saker inom färre områden, och låta medlemsstaterna behålla en större del självbestämmande. Fler borde ta efter. Ignorerar de etablerade partierna EU:s förvandling från konfliktförebyggande institution till överstatligt och insynsskyddat jättekomplex lämnar man fältet öppet för partier av Le Pens snitt.

måndag 7 december 2015

Svårt förstå IS


Islamiska Statens härjningar fortsätter. Att man begått bestialiska handlingar, mördat och fördrivit, och i grund och botten är att betrakta som terrorister står tämligen klart. IS måste bekämpas, på ett eller annat sätt, och just de militära insatserna mot organisationen bevakas väl av media.

I Sverige nås vi dock inte av hela bilden på ett förståeligt sätt: kopplingarna till Saudiarabien och andra regionala aktörer, finansieringen av krigsapparaten och samhällena, militär struktur, utrustning och utbildning, handeln med olja och andra produkter. Vi förstår inte de olika incitamenten för andra rebellgrupper att ansluta sig till IS, och hur detta går till i praktiken. Viktiga frågor kräver svar. Just nu tycks de mest djupgående journalistiska insatserna komma från Ryssland, vilket knappast är ett gott betyg till västlig media.

Ungefär 300 svenska medborgare har rest till Syrien och Irak för att strida för kalifatet. Bilden som förmedlas är att dessa yngre förmågor radikaliseras och ser framför sig en paradisisk tillvaro där koranens påbud är lag. Det är säkerligen så att den bilden stämmer till stora delar, men samtidigt skulle man också kunna tänka sig att det finns andra skäl till att ansluta sig till IS. Vad tjänar man som ung rekryt? Hur lever man? Vilka förhoppningar när man? Hur ser man på det västliga samhälle man lämnar? Även på individnivå finner man många frågor som ber om svar.

Man kan tycka att svensk medias bevakning av Islamiska Staten är något enkelspårig och onyanserad. För att förstå organisationen och den komplexitet som omger IS måste man vända sig till andra källor som inte enbart rapporterar kring ytterligare franska, amerikanska eller ryska bombräder, vilka troligtvis inte får några långtgående konsekvenser överhuvudtaget. Det är olyckligt att det kommit att bli så. Kunskap och förståelse är det primära steget för att kunna bekämpa en motståndare.

fredag 4 december 2015

Sluta censurera


Folkhälsominister Gabriel Wikström (s) är knappast den förste politikern att förorda så kallade neutrala tobaksförpackningar med avskräckande bilder. Dessvärre kan det dock mycket väl bli så att just detta förslag blir verklighet, då regeringens utredare meddelat att det finns skäl till att liksom exempelvis Australien och Thailand införa detta. Allt i folkhälsans namn.

Rätten att äga sitt eget varumärke och således bland annat utforma en förpackning efter eget tycke och smak går om intet för tobaksbolagen. I butikshyllan ser vi troligen snart förpackningar som för tankarna till Konsums blåvita sortiment, och sannolikt också till DDR - om det nu inte vore för att de rent vidriga bilderna på sotiga lungor, döende bäbisar och motbjudande tandrader bjuder på viss variation.

Ja, tobaksbolagen säljer hälsovådliga produkter, men de äger faktiskt rätt att göra det. Och har man rätt att sälja en vara borde man även äga rätten att förpacka och utsmycka den som man själv vill (med vissa extrema undantag, möjligtvis). Tobaksindustrin må erbjuda en produkt man egentligen inte borde köpa, vilket manifesteras i ohyggligt hög statlig beskattning och stora varningstexter på paketen. Det räcker dock gott och väl så.

onsdag 2 december 2015

Samma gamla tugg


Sverigedemokraterna får 19,9 procent i SCB:s novembermätning. Förvisso är Statistiska Centralbyråns mätmetoder de allra mest ingående, och man intervjuar betydligt fler personer än Sifo, Ipsos eller för all del YouGov, men det förvånar undertecknad att så många bedömare är förvånade. Tecknen i skyn har ju funnits där hela tiden, och Sverigedemokraterna har fått 20-25 procent tidigare.

I gårdagens Aktuellt står PM Nilsson från Dagens Industri och Karin Pettersson från Aftonbladet och diskuterar denna senaste mätning. Man pratar om samma saker man alltid gjort, i synnerhet Pettersson. Att lyfta fram att SD är nazister och rasister, eller ett parti som "inte är som alla andra", är det klart viktigaste. Så sa man när SD kom in i riksdagen, och så säger man nu. Man lär säga det även om en majoritet av befolkningen skulle ta sin flykt till partiet.

Två så pass begåvade individer borde faktiskt kunna komma med något bättre, kanske söka en förståelse, eller eftersträva att lyckas greppa verkligheten. Oavsett om Sverigedemokraterna har en nazistisk bakgrund eller ej så är inte tjugo procent av Sveriges befolkning nazistsympatisörer. Det som är anmärkningsvärt är att tjugo procent av Sveriges befolkning faktiskt väljer att se förbi denna bakgrund.

Vad det beror på, ja, det är det som är nöten. Särskilt för det blödande parti Karin Pettersson står bakom.

fredag 27 november 2015

Fullständigt fel fokus


EU-kommissionen har lagt fram ett förslag att i efterdyningarna av Parisdåden förbjuda vissa typer av jaktvapen. Av vad jag som icke-jägare förstår handlar det lite förenklat om halvautomatiska gevär som man slipper mantla efter varje skott. Vid exempelvis vildsvinsjakt menar mången inbiten jägare att halvautomatiska vapen är en nödvändighet.

Det är dock inte poängen i sig. Ansvarsfulla svenska jägare, som förvärvat vapen via mödosamma skjut- och teoriprov och förvarar dessa i pansarskåp på flera hundra kilo med avancerade låsanordningar, hade för min del gott kunnat jaga med helautomatiska vapen om det så krävdes för att fälla sina bytesdjur. Poängen är att EU riktar sig mot en oskyldig intressegrupp som till en överväldigande majoritet består av laglydiga medborgare som du och jag.

Lagliga vapen är i stort sett inget som helst bekymmer, vare sig i Sverige eller Europa. Extremt få lagliga vapen används vid brott i och med svårigheterna för kriminella att få tag på dem. Terroristdåd i synnerhet är ändå mer avlägsna. I princip samtliga bedömare menar att de vapen som idag används av kriminella och/eller terrorister i Europa är illegala och härrör från det sönderfallande Jugoslavien.

I Sverige finns totalt 1,8 miljoner vapenlicenser och minst 50 000 halvautomatiska jaktvapen. Hur många mord och dråp sker per år med dessa vapen? Hur många skjutningar i förorten kan ledas tillbaka till licensierade jaktvapen? EU-kommissionens förslag luktar inte bara unket folkförakt och djupt orättvist kollektivt skuldbeläggande, utan även ren och skär galenskap. Sverige borde i rimlighetens namn inte kunna acceptera detta.

torsdag 26 november 2015

Regeringsparti i opposition

Miljöpartiet tar respekten för parlamentarismen till nya bottennivåer. Detta grundar sig givetvis i maktlystnad, och rädsla för att förlora fina titlar och inflytande. Inte nog med att man säljer ut sin ideologiska själ, man har mage att i samma veva gråta över det också. Stackars Åsa Romson som tvingats till detta hiskeliga beslut. Dumma EU!

Tämligen omedelbart efter att det gröna regeringspartiet tillsammans med (s) aviserat drastiska åtgärder för att minska söktrycket på Sverige sågar alltså bägge språkrör sin egen politik. Man sitter både i regering och i opposition, vilket måste vara en ganska bekväm sits. Miljöpartiet är lite som Foppa eller Zlatan - de är själva sina största kritiker.

Romsons argument om att "det hade blivit mycket värre" om andra partier satt vid makten håller inte. Det är faktiskt irrelevant i sammanhanget. Antingen står man rakryggat upp för sin politik, eller så gör man det inte och avgår. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar om man vill behålla sin värdighet som parti. Den hjältegloria Romson och Fridolin desperat försöker placera ovanför sina huvuden utstrålar bara smuts, äregirighet och lögner.

Fast...det är klart. Märkliga resonemang och ställningstaganden tycks vara på mode just nu inom politiken. Allianspartierna släpper ju exempelvis igenom en budget man beskrivit som skadlig för landet, trots att man haft reell möjlighet att stoppa den. Hyckleriets tid är nu?

onsdag 25 november 2015

Rödgrön kritik

Åsa Romson kritiseras hårt av sina egna partikamrater efter gårdagens presskonferens. Ett antal gröna riksdagsledamöter menar att detta är en kraftig försämring av svensk asylpolitik, och att förslagen är rent inhumana.

Även bland vänsterpartiets och centerns (de har verkligen tappat det fullständigt) företrädare och sympatisörer är det liv i luckan idag då regeringen nu "stängt dörren" för människor på flykt.

Fortfarande tycks man driva den hopplösa linjen att lilla, obetydliga Sverige ska lyckas beordra andra EU-länder att ta sitt ansvar. Det, samt att bygga nytt, eller varför inte låta 10 000 asylsökande i veckan själva lösa sina boenden? De framförda lösningarna är så grunda, naiva och fattiga på konsekvensanalys att man baxnar.

Kritik är den handlingsförlamade och yrvakna regeringen onekligen förtjänt av, men att man nu skulle gå för långt eller marschera i SD:s ledband är fullständigt barockt. En första konkret åtstramning var så nödvändig den bara kunde bli, även om mer lär behövas.

Har Sverige blivit kallt och egoistiskt? Knappast. Det som hänt är att landets idealistiska och inkompetenta regering slutligen insett att Moder Svea befinner sig på väldigt tunn is.

tisdag 24 november 2015

Hej och hå, mot nya mål vi gå


Regeringen presenterar idag ytterligare åtgärder med det uttalade syftet att minska asyltrycket gentemot Sverige (en politisk omöjlighet under hösten). MP och Romson är på tåget, uppseendeväckande nog. Det verkar som att verkligheten på allvar börjar hinna ifatt även socialdemokrater och miljöpartister, fast det givetvis är alldeles för sent. I morgon ska regeringen träffa Alliansen för diskussioner.

Jag lär få anledning att på denna anspråkslösa politiska blogg återkomma till dessa förslag, när de kan summeras och dess konsekvenser grundligt analyseras. Tills dess nöjer jag mig med att citera just denna min egen blogg från efterdyningarna av migrationsöverenskommelsen den 23 oktober:

"Att ansvariga företrädare för sex partier nu jublar över en påstått framgångsrik överenskommelse tyder på antingen bristande analysförmåga eller en djup ovilja att verkligen åstadkomma en förändring. Om en månad eller två sitter de säkerligen i överläggningar igen. I en ytterligare förvärrad kris."

Regeringen har snoozat sig igenom hela 2015, då det känts alldeles för betungande att kliva upp ur sängen och möta den bistra verkligheten. Men kanske, kanske är man äntligen på väg att gnugga sömnen ur ögonen och åtminstone göra ett försök till att förhindra rikets kollaps. Temporära uppehållstillstånd för samtliga utom konventionsflyktingar, exempelvis, innebär att rätten till familjeåterförening försvinner. Det är både rimligt och sannolikt verkningsfullt.

fredag 20 november 2015

Börja i rätt ände

Jag läser i Svenska Dagbladet om en fransk imam i Paris. Han hävdar att många människor har en väldigt felaktig bild av muslimer, vad som försiggår i moskéerna samt orsakerna till jihadismens framväxt i Väst. Dhaou Meskine menar följande:

- Jihadisterna kommer inte hit. Ondskan kommer inte från moskéerna. Extremismen beror på att det franska samhället misslyckats med integrationen. Sedan upploppen 2005 har vi tjatat om detta. Roten till radikaliseringen finns i skolorna, i fängelserna och i organisationer som tar hand om marginaliserade ungdomar i förorterna.

Man kan prata hur mycket man vill om utökade integritetskränkningar av vanliga medborgare. Man kan kartlägga miljoner oskyldigas liv och samla in uppgifter rörande hur man reser och vad man äter. Man kan förbjuda vapenförsäljning till ansvarsfulla jägare och sportskyttar, fast det ju givetvis inte är där skon klämmer. Eller så börjar man i rätt ände.

Som den franske imamen indirekt påstår så härrör största delen av grundproblemet med radikalisering från den kraftiga invandring som vi helt enkelt inte hanterar. Vi har i Sverige i synnerhet varit extremt dåliga på integration, och att i ljuset av detta fortsatt öka utanförskapet - för vem tror på allvar något annat - är otroligt oansvarigt.

Den svenska och europeiska politiskt korrekta godheten slår brutalt tillbaka på oss i det längre perspektivet. Snälla kortsiktiga och naiva politiker - lös för Guds skull grundproblemet istället för att halvhjärtat och ineffektivt behandla symptomen.

torsdag 19 november 2015

Vita män undanbedes

Har du penis och är vit (man får förmoda "nordiskt" vit och inte exempelvis serbiskt eller chilenskt vit) diskvalificeras du från att arbeta på Nöjesguiden. I sin utlysta annons för nya skribenter skriver man klart och tydligt att vita män undanbedes att ansöka.

Jag har aldrig läst Nöjesguiden och bryr mig inte om tidningen. Däremot är detta värt att uppmärksamma, i och med att man i dagens Sverige uppenbarligen kan komma undan med att uttrycka sig på det här sättet.

Vita män kan man inte bara skämta om och skratta åt att vi blir upprörda - man kan även helt öppet diskriminera oss då vi bär på någon typ av historisk arvsynd, och förtjänar att straffas för den. För det är ju givetvis mitt och mina kontemporära likars fel att Europa ägnade sig åt slavhandel eller att kvinnor i stor utsträckning var hemmafruar förr i världen. Vi är kort och gott talibaner, för att citera en framstående svensk politiker.

Lika fel att framföra budskapet att svarta eller gula kvinnor ej är välkomna måste det vara att deklarera att vita män icke göre sig besvär. Var gömmer sig en gång som denna alla som hävdar att vi alla är lika och olika? Kan man verkligen inte vara rasist eller sexist åt andra hållet?

Idag torsdag ser jag att Nöjesguiden tycks ha noterat kritiken, och man har valt att ändra formuleringen en aning. Numera heter det att "alla självklart är välkomna" att skicka in en ansökan. Man har dock just nu en övervikt av manliga vita skribenter, och strävar efter mångfald och bred representation. Där ser man.

onsdag 18 november 2015

Terrorhotet höjt

Säkerhetspolisen höjer idag terrorhotet i Sverige till fyra (hög risk) på sin femgradiga skala, vilket aldrig tidigare skett. Detta i ljuset av "konkret information", IS attentat i Europa, samt faktumet att vi i Sverige idag kan stoltsera med hundratals IS-krigare på plats i Mellanöstern och ytterligare dryga hundra som nu vilar upp sig här hemma. Till det kan man rimligen addera tusentals sympatisörer runtom i landet.

Att det ska behöva gå såhär långt är djupt tragiskt, samtidigt som det givetvis väcker människors frustration och ilska. Att Sverige ska härbärgera människor som flytt hals över huvud för sina liv är en sak. Att regeringen, med den politiska korrektheten ständigt i åtanke, utsätter svenska medborgare för importerad livsfara i och med obefintliga kontroller av de som släpps in i landet är oförlåtligt.

Måste det verkligen behöva inträffa ett fasansfullt terrordåd i Stockholm, med hundratals döda och skadade, innan Stefan Löfven vaknar upp ur sin Törnrosasömn och tar ansvar för sina medborgares säkerhet?

Talande resonemang



Isabella Löwengrip gick för en tid sedan ur moderaterna, då man föreslagit temporära uppehållstillstånd och tiggeriförbud. Blondinbella säger sig vara ståndaktig förespråkare för individens frihet och fullt ut liberal, och de mörkblå som nu träder fram kan hon inte acceptera. Hon påstår sig aldrig ha varit så stolt som då Reinfeldt höll sitt kontroversiella tal om att svenska folket skulle öppna sina hjärtan.

Isabella Löwengrip har givetvis all rätt att kritisera moderaternas vandring åt höger och lämna partiet hon varit medlem i sedan de tidiga tonåren. Men den stora och intressanta frågan är varför en nyliberal som uppenbarligen förespråkar fri invandring kände sig manad att gå med i historiskt konservativa moderaterna från början. Varför inte välja ett liberalt sinnat parti?

Saken är att moderaterna som parti måste vara stöpt i konservatism. Går man mot mitten och attraherar liberaler lämnar man fältet helt öppet för exempelvis ett socialkonservativt och nationalistiskt parti med tydlig högerprofil (fast man inte öppet erkänner det) att fånga upp konservativa väljare och växa sig starkt. För vad ska konservativa väljare, som generellt motsätter sig radikala förändringar av samhället, annars rösta på?

Blondinbellas markering, hur obetydlig den än må vara i det stora hela, blir någon form av bevis för hur de nya moderaterna under Reinfeldt svek sin ideologi och sina historiska rötter i sin jakt på makten.

tisdag 17 november 2015

Folkpartiet går i graven?

Folkpartiet vill byta namn. Åtminstone så vill Jan Björklund det. Folkpartiet liberalerna (fp) ska bli Liberalerna (lib) efter partiets landsmöte som inleds på fredag.

För utomstående, eller personer med begränsat politiskt intresse, kan tydlighet vara en fördel. Begreppet i sig, Folkpartiet, hade jag som okunnig intuitivt associerat med vänsterrörelsen. Moderaterna hade jag placerat närmare mitten än vad man historiskt sett varit, och efter Reinfeldt också nu blivit igen.

Utomlands hittar vi exempel som danska Radikale Venstre, som märkligt nog är liberala, och Venstre, som märkligt nog är åt det liberalkonservativa hållet. Vad Forza Italia stod för var hyfsat svårt att utläsa på namnet. Så även Beppe Grillos Femstjärnerörelse.

Namnbyten har givetvis förekommit tidigare i svensk politik, men långt ifrån alltid till det bättre. Frågan är vad Björklund tänker sig i förlängningen, och vad denna förändring ska kunna leda till. En bredare uppslutning och fler röster då liberaler och semi-liberaler inom centern och moderaterna helt plötsligt vågar ta steget till moderpartiet?

Ska man prata tydlighet allena kan gärna fler partier få byta namn. Moderaterna kan gå tillbaka till Högerpartiet för att tydligt markera sin konservativa position. Vänstern kan gott officiellt kalla sig kommunister igen då en stor mängd företrädare ändå inte döljer detta faktum. Centern skulle med det nygamla namnet Bondeförbundet demonstrera sina rötter och sina primära lojaliteter, och Miljöpartiet borde rimligen prova på det mer lämpliga namnet Klimatsocialistiskt Flum (KsF) för att tydliggöra vad man står för.

Kristdemokraterna ute i landet gick emot partiledningen om DÖ. Det återstår att se om Björklund får igenom sitt förslag om namnbyte.

måndag 16 november 2015

Konkreta åtgärder istället för kärleksbombning


Efter helgens fasansfulla händelser i Paris känns det mesta väldigt hopplöst. Terrorn slog till i Europas hjärta och ett av världens främsta turistmål. Det kan givetvis lika gärna hända även i Stockholm, där hundratals människor råkar ha oturen att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Världen går åt helt fel håll, och man kan undra vad som görs för att motverka det. Svaret på terror kan inte vara det naiva mantrat att vi med kärlek och tolerans minsann visar att vi inte är rädda för de dumma och odemokratiska terroristerna. För jag är rädd, och många med mig. Jag är djupt orolig och bekymrad för framtidens Sverige och Europa. 

Svaret på terror måste vara att utöka resurserna till de myndigheter som arbetar för att utföra statens primära uppgift: att garantera sina medborgares säkerhet och bekämpa fientliga angrepp. Inte kärleksbombningar, mångfaldsdemonstrationer eller försonande samtal som hittills varit receptet i blåögda Svedala.

EU-samarbetet är sedan en tid på god väg att fullständigt braka samman, då mer nyktert lagda regeringschefer inser att man inte kan förlita sig på Bryssel, och stå bakom dess tanke om i princip helt fri rörlighet. Det har aldrig någonsin fungerat som så att en nation fullt ut kunnat lita på att någon annan ska göra dess jobb. Historielösheten på sina håll och kanter inom unionen är anmärkningsvärd, och i vårt land kanske den är allra värst.

Sverige måste strama till och skydda sina gränser. Sverige måste kontrollera inflödet av människor och varor, för ingen annan kommer att göra det åt oss. I den änden börjar vi. Sedan måste vi utöka polisens och SÄPO:s resurser kraftigt, och höja straffen för aktiviteter relaterade till terrorism. Underrättelsearbete är givetvis av gigantiskt betydelse, men än viktigare är att faktiskt minska den ohämmade invandring som givetvis är den enskilt största anledningen till att vi kan stoltsera med över 300 svenska IS-krigare från våra enorma utanförskapsområden.

Varför finns staten? Varför går vi med på så grova inskränkningar av våra friheter, och vad betalar vi skatt för? Ja, i första hand beror detta på att staten tar över våldsmonopolet och säkrar sina medborgares trygghet. Detta får aldrig, aldrig, aldrig komma i andra hand.

fredag 13 november 2015

Alliansen är död

...eller? Frågan måste rimligtvis ställas i denna oroliga tid, då exempelvis Centerns partiledare Annie Lööf till synes helt tappat begreppen och som enda riksdagsparti ifrågasatt införandet av temporära gränskontroller. Man har även  talat om att de asylsökande själva ska ordna sitt eget boende, vilket hade lett till än mer trångboddhet  och utanförskap i storstädernas ytterområden. Hur som helst har sprickorna i synen på individ kontra kollektiv har på ett övergripande plan blivit tydliga på senare tid.

Många nyanserade politiska debattörer ser idag större ideologiska likheter mellan M, KD och SD än inom den forna Alliansen. Det gäller inte bara invandringspolitiken, där de två förstnämnda nu i viss utsträckning kopierat det SD förespråkat i flera år och således återvänt till sina historiska och mer restriktiva rötter, utan även inom ett flertal andra områden.

Dessa tre högerpartier delar likartat synsätt på vad ordning och reda ska innebära i praktiken. De vill se ett stärkt polis- och rättsväsende samt ett upprustat försvar. De förespråkar låga skatter och värnar familjens roll i betydligt större utsträckning än FP och C. De står för en utpräglad antisocialism, och har en traditionalistisk syn på samhällets utmaningar. I grund och botten är moderaterna, sverigedemokraterna och kristdemokraterna genuint konservativa, trots ett nära decennium långt moderat avsteg från den övertygelsen.

Vi lever i ohyggligt intressanta tider för svensk partipolitik. Kommer Alliansen att kunna hålla ihop och gå till val med ett gemensamt manifest 2018? Jag är i ljuset av vad som skett de senaste månaderna personligen mycket skeptisk. Förändring är bra, sägs det, och kanske har statsministern rätt i att den typ av blockpolitik vi vant oss vid faktiskt är skadlig.

Består regeringen om tre år av en vänsterliberal koalition med S, MP, FP och C? Eller vänder vindarna så kraftigt att M kan tänka sig att sätta sig ned med SD och KD? Tja, den som lever får se.

Norrbotten för kallt och snöigt


Jag noterar i Norrbottens-Kuriren ytterligare en incident då asylsökande vägrat "gå av bussen", ett begrepp som snart lär bli en klassiker i folkmun. Denna gång handlade det om fyra familjer från Afghanistan och Kurdistan som tackade nej till ett boende i Junosuando med motiveringen att det "låg för avsides", "var för kallt" och att mängden snö inte var till belåtenhet.

Nej. Junosuando är knappast Cap d'Ail på Rivieran där välkyld champagne flödar ombord på lyxyachterna nere i marinan. Det är däremot tryggt, lugnt och fredat från krigets fasor. Det är dessutom gratis. Man kan tycka att det borde räcka så för någon vars liv står på spel. Man kan även resonera kring hur otroligt provocerande och otacksamt lokalbefolkningen anser att de asylsökandes ställningstagande är.

Stefan Löfven driver redan linjen att fler EU-länder ska ta sitt ansvar. Kanske bör han även förorda att södra Frankrike ska dela med sig av sitt behagligare klimat till Tornedalen, så att de asylsökande trivs bättre med tillvaron. Chanserna för att det ena eller andra blir verklighet är ungefär lika stora.

tisdag 10 november 2015

Rätt väg för (m)


Moderaterna vill införa gränskontroller och väsentligt tuffare regler för asylsökande, vilket mer eller mindre skulle innebära att gränsen stängs för en tid. Ett drastiskt beslut, måhända - men ett nödvändigt sådant i ett läge då Sverige går på knäna. Det vårt land behöver just nu är ett kraftigt minskat inflöde så att myndigheterna kan få kontroll över situationen.

Skulle moderaternas SD-politik bli verklighet kommer Sverige att bryta mot ett antal regler, konventioner och människorättslig praxis, hävdar kritikerskaran där bland annat Anders Ygeman ingår. Det är nästintill skrämmande att Sveriges inrikesminister inte förmår se till verklighetens Europa.

Elisabeth Svantesson har fullständigt rätt i att Sverige inte ensidigt kan leva upp till tydligt förlegade och icke-fungerande konventioner, vilket är vad vi gör idag. Samarbete och solidaritet EU:s länder emellan är dött och begravet sedan länge, och många andra ser förmodligen Sveriges vägval som ett varnande skräckexempel på handlingsförlamning och politisk flathet.

De gamla nya moderaterna har slutligen lyckats dyrka upp sina mentala bojor i denna så viktiga fråga för Sveriges framtid. Det var inte en dag för tidigt.

måndag 9 november 2015

Åsiktskorridoren lever och frodas

Niklas Strömstedt framförde i lördagens avsnitt av Så mycket bättre en politisk version av Ace of Base's gamla hit Happy nation. Bland annat proklamerade Strömstedt återigen sin antipati gentemot Sverigedemokraterna, samt alternativa nyhetssajter som exempelvis Avpixlat.

Som bekant fick Christer Sandelins uttalande om att han vill se Jimmie Åkesson som statsminister stor uppmärksamhet och i princip uteslutande negativ kritik. Strömstedt däremot fick stående ovationer av sina artistkollegor. Sven-Bertil Taube menar att SD kan slänga sig i väggen, Jenny Berggren var stum av beundran och även Lisa Nilsson passade på att hylla Strömstedts kritiska text. Alexandra Pascalidou påstår att låten lyft Sverige, och Sarah Dawn Finer menar att det Strömstedt gjorde var både viktigt och modigt.

Christer Sandelin stod helt ensam och ingen kom till hans försvar, trots att det rimligtvis finns fler artister där ute som sympatiserar med SD. Niklas Strömstedt, som framför ett starkt kritiskt politiskt budskap i ett familjärt forum vars lämplighet för sådant kan diskuteras, får idel beröm och hyllningar.

Allt tal om åsiktskorridor och ett debattklimat med ytterst lågt i tak ter sig än mer som en sanning än som ett uppdiktat falsarium från höger. Så även en genomgående naivitet och oförmåga att se en komplex och svår situation för vårt land i annat än svart eller vitt.

Strömstedt menar säkerligen väl, och han har givetvis all rätt att äga en politisk övertygelse. Däremot visar han upp en skriande oförståelse inför de gigantiska problem som Sverige just nu står inför. Kärleksbudskap löser inte bostadsbrist eller utanförskap. Att så många fortfarande tävlar om vem som är mest förbehållslöst tolerant, humanistisk och god, när det för länge sedan slutat vara vad som behöver diskuteras, visar att en stor del av svenska folket saknar politisk analysförmåga, verklighetsförankring och konsekvenstänk.

Ska man prata om mod idag, som Sarah Dawn Finer gör, så handlar det knappast om att kritisera Sverigedemokraterna. Idag är det snarare modigt att göra det som Sandelin gjorde i andra änden av spektrat, och således riskera både social utfrysning och en karriär i stå. Det är en sorglig utveckling av det offentliga politiska samtalet.

lördag 7 november 2015

Opinionen har svängt

I september tyckte 44 procent av de tillfrågade att Sverige bör ta emot fler flyktingar, enligt DN/Ipsos. Andelen som ville ta emot färre var vid denna tid 30 procent. En färsk mätning ställer dessa siffror på ända, då andelen som nu vill ta emot fler sjunkit till 26 procent. 42 procent av väljarna vill se att Sverige tar emot betydligt färre, eller något färre, än idag.

Ett par intressanta slutsatser kan dras av undersökningen. Bland annat bekräftas återigen att män överlag är mer restriktivt lagda än kvinnor. Endast 19 procent av de tillfrågade herrarna anser att Sverige bör ta emot fler asylsökande, medan 51 procent vill se ett minskat inflöde. För kvinnor är siffrorna 33 kontra 34.

Centerpartiets väljare är mer skeptiska än sin partiledning (22 för ökat mottagande, 39 för minskat), socialdemokraterna och folkpartiet har synnerligen likartade siffror (37-38 för ökat mottagande, 26-25 för minskat), och man ser tydligt hur skepsisen ökar bland befolkningen ju äldre respondenterna är.

Det kanske mest anmärkningsvärda är dock siffrorna för extrempartierna MP och V. 46 procent av miljöpartiets väljare vill se ett ökat mottagande, och endast 14 procent vill se en minskning. För vänstern är siffrorna 50 respektive 19. Att vilja stå upp för den lilla, svaga människan är i grunden gott och beundransvärt. Om det ändå vore så okomplicerat...

Den naivitet och kortsiktighet som vänsterpartiets och miljöpartiets väljare demonstrerar, i tider då Sverige som välfärdsstat balanserar på en mycket slak lina, är uppseendeväckande. Att dessa två partiers företrädare har ett reellt och oproportionerligt inflytande över hur Sverige styrs är helt enkelt inte rimligt, och har redan lett till nog stor skada. Regeringsombildning, herr statsminister?

fredag 6 november 2015

Löfven borde lyssna till Persson



Förre statsministern Göran Persson konstaterade i sin bok Den som är satt i skuld är icke fri (Atlas, 1997) att vi i Sverige är rädda att lyfta fram det personliga ansvaret. Rådande politiska kultur kännetecknas av att ansvaret ligger hos kollektivet – partiet, gruppen eller rörelsen. Persson efterfrågade personer inom politiken med mod och vilja att kliva fram, stå till svars, och om det inte går rätt, en beredskap att ta konsekvenserna och avgå.

I en senare självbiografi med titeln Min väg, mina val (Bonniers, 2007) skrev Persson följande: ”I dåliga tider är det däremot inte särskilt svårt att inse vad som behöver göras. Det svåra är att göra det. Jag gjorde det som krävdes. Däri låg min styrka.”

Oavsett om man köper Göran Perssons historieskrivning eller inte står det klart att båda ovanstående resonemang har synnerligen stark bäring på vår samtid. Vi lever i vad som utan tvekan kan beskrivas som dåliga tider, och svenska folket efterlyser ansvarstagande och modiga politiker som kliver fram och leder. Folket vill ha politiker som gör vad som krävs i en mycket orolig omvärld.

Vill man inte personligen styra skutan, eller saknar man helt enkelt förmågan, gör man klokt i att ställa sig vid sidan om. Detta borde gälla oaktat partifärg, med respekt för väljarkåren och sitt lands bästa i första rummet.

Nuvarande statsminister Stefan Löfvens förtroendesiffror är knappast någon indikation på att saker och ting skulle gå rätt, för att använda Perssonska termer. Man kan anta att det Löfven åstadkommit hittills, i den fråga som fullständigt överskuggat allt annat sedan sommaren, i väljarnas ögon varit kortsiktigt och verkningslöst.

Ynka sex procent av respondenterna i en undersökning från Aftonbladet/Inizio anser att statsministern gör ett mycket bra jobb. Femton procent anser att han gör ett ganska bra jobb. I andra änden svarar hela fyrtiotvå procent att Löfven gör ett mycket dåligt jobb som Sveriges statsminister. Samtidigt konstaterar Novus att förtroendet för Löfven nästan halverats på ett år. Som statsminister brukar förtroendet i regel öka. Dessa siffror torde medföra skrämselhicka för vilken politiker som helst.

Göran Persson verkade visserligen i en annan tid än Löfven, med helt andra parlamentariska förutsättningar och politiska utmaningar. Det är måhända inte rättvist att jämföra de bådas förhandlingsposition gentemot det övriga politiska spelfältet, särskilt inte i och med Sverigedemokraternas intåg. Men i vårt parlamentariska system har en svensk statsminister, även fast han leder en minoritetsregering, stora möjligheter att få saker och ting gjorda. Stefan Löfven kommer inte undan politiskt ansvarsutkrävande.

I en situation på hemmaplan som till och med statsministern själv beskriver som ohållbar krävs precis det som Göran Persson i tydliga ordalag satte på pränt. Löfven måste kliva fram där det blåser som allra snålast, med kraftfulla åtgärder för att få ordning på ett land som i allt snabbare takt blir både svagare och kyligare. Som högst ansvarig för Sveriges väl och ve fungerar det inte att gnälla på andra stater i tid och otid, samtidigt som väldigt lite sker för att åtgärda vårt eget lands skenande kostnader och samhällspolitiska problem.


Medan man i goda tider alltid har många alternativ, så är det i dåliga tider inte särskilt svårt att inse vad som behöver göras. Det svåra är att göra det, skrev alltså Persson. Vill inte statsminister Löfven försöka åstadkomma en genuin förändring, och personligen stå upp för dess konsekvenser, bör han inte längre leda landet. Vill han det, kanske han bör inhämta kraft och beslutsamhet i ordförande Perssons litterära verk.

Dansk utrikesminister värnar danska intressen

Danmarks utrikesminister Kristian Jensen lever, till skillnad från sin svenska kollega med partikamrater, uppenbarligen i verkligheten. Jensen går kraftigt ut med att man inte är intresserade av att ta ansvar för Sveriges vettlösa hållning av asylhanteringen, och motsätter sig en omfördelning av asylsökande från Sverige till andra EU-länder.

Utrikesministern menar bland annat att varje enskilt land valt sin egen inriktning på flyktingpolitiken, och att det sedan är upp till varje land att hantera konsekvenserna av sina val. Sunt bondförnuft, kanske kan tyckas, men just detta råder det skriande brist på i Sverige idag.

EU och många av dess mekanismer fungerar inte längre. Utan att framföra osanning törs jag påstå att detta står klart för samtliga Europas länder förutom just Sverige, som ju till förbannelse när en förhoppning om att övriga länder ska "ta sitt ansvar" efter påtryckningar från den så övertygande Stefan Löfven. Det har inte blivit så hittills, och kommer inte heller att bli så under vintern.

Och nu ska regeringen begära pengar av EU för att hantera inflödet. Man arbetar fortsatt i helt fel ände. Metaforen med den kapsejsande båten, som Sveriges regering hellre vill ösa vatten ur än faktiskt dra upp på land och reparera, står sig fortfarande väldigt bra. Tragiskt nog.


torsdag 5 november 2015

Det går bra nu


Schengensamarbetet har kollapsat. Dublinförordningen likaså. EU:s fördelningssystem med flyktingkvoter fungerar inte alls som man tänkt sig. Hittills har 1375 personer omfördelats inom EU. Cirka 158 000 finns fortfarande kvar i Italien och Grekland, samtidigt som tusentals varje dag strömmar in i Europa.

Nu kräver Stefan Löfven att Sverige ska bli avlastat av andra länder, som han menar måste ta sitt ansvar. Donald Tusk håller med - Sverige verkar minsann ansträngt. Men även om detta initiativ skulle realiseras spelar det mindre roll med tanke på hur lång tid det skulle ta (lång tid alltså), vilka faktiska konsekvenser det skulle få (inte speciellt dramatiska), och särskilt på grund av att mellan 1000 och 2000 nytillkomna personer söker asyl i Sverige varje dag.

Löfven vill inte förstå vad det i grund och botten handlar om. Och om han nu gör det så vägrar han ta ansvar för sitt land. Att försöka få till stånd en omfördelning av säg 20 000 asylsökande i en lång och omständlig process när det på ungefär två veckor fylls på med samma mängd människor löser absolut ingenting.

Det handlar om en enda sak. Det handlar om att med signalpolitik minska söktrycket gentemot Sverige. Andra åtgärder förblir verkningslösa.

Sänkta bidrag, mindre generösa bedömningar, minskade möjligheter att få hit anhöriga, striktare ålderskontroller av ensamkommande samt tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta är steg som Sveriges regering hade kunnat ta i dessa tider av kris. Så även att göra en Danmark och informera i utländsk press om just de åtgärder man just vidtagit, samt hur prekär situationen faktiskt är i landet.

Stefan Löfven kan böna och be hur mycket han vill, han kan kritisera andra stater i tid och evighet, och han kan få medhåll och beröm av både Juncker, Tusk och Ban Ki-moon. Detta löser dock ingenting för Sveriges del. Hur länge ska detta vansinne tillåtas fortgå?

onsdag 4 november 2015

Goda kålsupare

Sverigedemokraterna valde inför partiets landsdagar i slutet av november att neka vissa journalister ackreditering. Detta med hänvisning till platsbrist, samt den något tveksamma motiveringen att de som tillåts bevaka eventet har en historia av att "sköta sig professionellt" och är personer som SD "har förtroende för." Av de fem som ansökt från Aftonbladet erhöll exempelvis två initialt ackreditering.

Nu ändrar sig dock partiet och ber dessutom om ursäkt. Alla journalister är välkomna till Scandic Star i Lund 27-29 november.

Kritiken har föga oväntat varit hård från journalistkåren. Jan Helin på Aftonbladet menar att tilltaget tydligt visar på hur SD ser på demokrati och pressfrihet. Lena Mellin hävdar att Stalins anda vilar över partiet. Statsvetaren Jonas Hinnfors uttrycker sig mer försiktigt, och anser att agerandet är problematiskt i en demokrati.

Jag förstår resonemangen, men samtidigt gör jag det inte. Stängs journalister ute från en konferens hotas demokratin. Stängs ett folkvalt riksdagsparti kategoriskt ute från alla politiska samtal och allt inflytande av de andra folkvalda partierna - så främjas den?

Det är givetvis helt fel att ett riksdagsparti använder sig av någon form av vedergällningstaktik gentemot kritiska journalister. Alla partier ska granskas, och SD förtjänar absolut kritik för sitt tidigare beslut. Men bilden nyanseras en aning om man med öppna ögon tittar på hur goda kålsupare de på andra sidan staketet faktiskt är.

Att högljutt och förfärat påstå att Sverigedemokraterna utan respekt för demokratin "stänger ute", samtidigt som man i betydligt viktigare och större sammanhang gör precis samma sak, tyder på total avsaknad av självinsikt, analysförmåga samt rimlig och välbehövlig objektivitet. 

I sammanhanget är det värt att nämna att SD fortsatt inte är välkomna på Nobelmiddagen, trots att man representerar var femte svensk medborgare. En verklig vitamininjektion för demokratin.

tisdag 3 november 2015

Förtroendet i botten

En färsk undersökning från Aftonbladet/Inizio, som omfattar 1127 intervjuer utförda mellan 19 och 23 oktober, torde medföra visst huvudbry för regeringen.

Ynka sex (6) procent av respondenterna anser att statsministern gör ett mycket bra jobb. I andra änden återfinns hela fyrtiotvå procent som anser att Löfven gör ett mycket dåligt jobb. Detta är en dubbelt så stor procentandel än som anser att han gör ett mycket bra eller ett ganska bra jobb.

Det är svårt att anklaga statsministern för att vara inaktiv. Stefan Löfven reser mycket, syns knappast mindre i media än vad Reinfeldt gjorde, och strävar uppenbarligen efter att axla en ledarroll internationellt under svåra tider för Europa och EU. Det är knappast där problemet ligger.

Människor i Sverige är med rätta djupt oroliga för rådande samhällsutveckling som på sikt hotar vår välfärd, vår sammanhållning och vår trygghet. De svar Löfven givit på de otroligt viktiga frågor som ställts ute i landet har varit stöpta i en mix av försiktighet, idealism och nonchalans.

Återkommande har statsministern proklamerat att alla Europas länder måste ta sitt ansvar, samtidigt som Sverige i allt större utsträckning gått sönder. Det är oförståeligt, och snudd på oförlåtligt, då en svensk statsministers primära uppgift till syvende och sist måste vara att värna svenska medborgares väl och ve. Löfven är inte Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Fast Stefan Löfven regerar med två oseriösa partier och konsekvent får kalla handen av Alliansens företrädare förtjänar han inte bättre än vad Inizios undersökning visar. Även en svensk statsminister i en svag minoritetsregering har väldigt stor makt att agera, men där har Löfven i allra högsta grad misslyckats. Bristen på politiskt ledarskap och oförmågan att strategiskt kunna manövrera i en djup internationell kris har under 2015 verkligen skinit igenom.

Sorgenfri äntligen tömt

Migrantlägret i Malmö är nu tömt på både tiggare och aktivister. Polisen vågade till slut agera utifrån lagbokens ramar och till och med fysiskt flytta på människor som bröt mot ordningsstadgarna. Olovliga bosättningar är...just det, olagliga, och vi kan inte tillåta människor att vara olika inför lagen.

I ett och ett halvt år har Sorgenfri varit bebott av hundratals romer. Bergen av sopor har vuxit, det finns inget rinnande vatten och stora mängder avföring kan sprida smitta. Detta borde självfallet ha åtgärdats redan för länge sedan.

Turerna har varit många, och kommun och myndigheter har nästan slagit rekord i uppvisad galenskap och handlingsförlamning. Att man har lagar, förordningar och regler att följa är givetvis precis som det ska vara, men i detta fall har både existerande regelverk som möjliggjort en avhysning samt allt vad sunt förnuft heter kastats överbord.

För ett par månader sedan slog Länsstyrelsen fast att man inte kunde avhysa romerna då man saknade möjlighet att fastställa somligas identitet. Och nu ska markägaren, som länge vädjat till både polisen och kronofogden om hjälp, betala hiskeliga 375 000 kronor för städning och rivning. Det är fullständigt tokigt att det oskyldiga offret ska stå till svars. I rättvisans namn borde han snarare få skadestånd från de myndigheter som ignorerat hans minst sagt besvärliga situation.

Regeringens nationelle samordnare för utsatta EU-medborgare, Martin Valfridsson, står (hör och häpna) bakom beslutet att riva lägret. Han menar att man inte kan särbehandla människor och att vi måste införa nolltolerans mot att bosätta sig utan tillstånd på all mark i Sverige. Rakryggat vågar Valfridsson även peka på skillnaden polisen gör mellan utsatta svenskar och utsatta rumäner. Den förstnämnda gruppen lagförs, medan man inser hur lönlöst det är att jaga efter den senare. Det är ingen positiv utveckling.

Det står efter Sorgenfri klart att äganderätten måste stärkas, och att regelverken måste anpassas utifrån den bistra verklighet som råder i Sverige idag. Förhoppningsvis inser fler än Martin Valfridsson det.