fredag 30 oktober 2015

Stopp för enkel lindring


Alvedon och Panodil får från och med söndag inte längre säljas i matvarubutiker. Orsaken att Läkemedelsverket nu stoppar försäljningen uppges vara den kraftiga ökningen av antalet förgiftningsfall. Folk kan alltså inte hantera frestelsen av att se värktabletterna i kassan på ICA. Åtminstone inte en liten, liten, liten minoritet av folket. De måste man skydda, givetvis, på bekostnad av alla andra.

Klassiskt svenska begrepp som klåfingrighet och styvmodersmentalitet står sig än starka i vårt samhälle. Förbjud! skriker många högt vid minsta antydan om att ett frihetligt initiativ stött på patrull. Bäst att de gråa byråkraterna löser problemet som man alltid gjort. Försvåra, reglera, krångla till.

Jag har själv ett mycket klokt och genomtänkt förslag. Förbjud försäljningen av kondomer till folk under 18. I och med att man inte längre så öppet uppmuntrar till sexuellt umgänge kommer vi äntligen tillrätta med både oönskade graviditeter och könssjukdomar. Heja Sverige...

Rimligt med åldersbedömning


Moderaternas migrationspolitiske talesman Johan Forssell vill (åter)införa medicinska ålderskontroller av ensamkommande barn och ungdomar. Situationen är enligt honom ohållbar, och det behövs ordning och reda i systemen. Morgan Johansson är enligt SVT öppen för förslaget.

Detta är helt i sin ordning och en fullt rimlig åtgärd i dessa tider. Det mest anmärkningsvärda med det hela är att man inte alltid utfört ålderskontroller, som bland annat Norge och Danmark stått fast vid. Det är snarare fullständigt oförståeligt.

En ensamkommande ungdom kostar i bästa fall 1900 kronor om dagen, eller 690 000 kronor om året. Kostnaden för ensamkommande under 2016 kommer att hamna på minst 27 miljarder, och med tanke på vilka felaktiga bedömningar man gjort tidigare från Migrationsverket, sannolikt mer.

Just frågan om ensamkommande borde även utredas i större omfattning. År 2000 tog Sverige emot 350 ensamkommande. Till och med september i år hade mer än 14000 registrerats, och bara under den senaste veckan kom hela 2300. Runt 33000 beräknas ha registrerats vid årets slut. Har krig och konflikter världen över ökat närapå hundrafalt mellan 2000 och 2015?

2014 var 81% av de som registrerades unga pojkar mellan 13 och 18 år (2013 var siffran 83 %) och man kan rimligen anta att proportionerna är liknande i år. Varför är det så? Och efter fem år, hur många har tagit sina familjer till Sverige? Följs detta ens upp och rapporteras kring? Varför saknar så många pass?

Danska myndigheter genomförde under första halvan av 2015 omfattande kontroller av 282 ensamkommande. 203 av dessa visade sig vara 18 år eller äldre. Nästan tre av fyra ljög alltså om sin ålder för att få en mindre kritisk prövning och utökade förmåner i samhället. Vad talar för att siffrorna skulle vara dramatiskt annorlunda i Sverige?

Sannolikt hamnar moderaternas förslag i papperskorgen eller möjligtvis i politisk långbänk, då beröringsskräck och naiva MR-aktivister med vänstersympatier tillåts styra inflödet av ensamkommande. Reglerad invandring, ordning och reda, tilltro till systemen, sunt förnuft? Näppeligen...

torsdag 29 oktober 2015

Trump knappast unik

Donald Trump fortsätter att svinga vilt i debatten och fälla ytterligare drastiska uttalanden, menar Dagens Nyheter efter gårdagens GOP-debatt. Nu har Trump sagt att han ofta är beväpnad - ett uppenbarligen häpnadsväckande avslöjande.

Fast ändå inte. På sin egna kampanjsajt deklarerar Trump klart och tydligt att han innehar ett så kallat concealed carry permit (CCP), i likhet med dryga 11 miljoner andra registrerade amerikanska medborgare. Och den egentliga siffran är betydligt högre. Ett antal delstater som utfärdar tillstånd, bland annat just New York där Trump är bosatt, för ingen statistik. Utöver detta så krävs inget CCP för att bära runt på ett dolt vapen inom delstatens gränser i fem ytterligare delstater, och 99 procent av Montana.

Jag tror att vi i Sverige kollektivt saknar öppna sinnen för att verkligen vilja förstå komplexiteten av vapenfrågan i USA. Det är enkelt att avfärda rätten att bära vapen som en misstolkad konstitutionell kvarleva från revolutionstiden, som halvtokiga och misstänksamma rednecks försvarar med argument icke anpassade för 2000-talet och som per automatik leder till massakrer.

Det är betydligt svårare att se den stora bilden av amerikansk kultur, historia, ideologiskt laddade begrepp såsom frihet och ansvar, fattigdom, motsättningar, delstat kontra federalstat, psykologi, vård, bestraffning, utbildning och en hel massa andra parametrar. Debatten i Sverige, om debatten i USA, är oftast otroligt simplistisk och självklar.

onsdag 28 oktober 2015

Fel att mörka


Migrationsverket kommer i fortsättningen att hålla tilltänkta asylboenden hemliga för allmänheten. Detta sedan ytterligare fastigheter brunnit den senaste tiden, varav ett par stycken under natten till idag. Bland annat Umeå kommun har redan tidigare valt att mörka planerade asylanläggningar.

Fast man vill väl så blir det fel. Medborgarna i Sveriges kommuner måste ha rätt att bli delgivna information av denna typ, som så påtagligt förändrar ett samhälle. Jag måste få veta om ett asylboende planeras nära mitt hem, eller i anslutning till det dagis där mina barn går, eller där mina föräldrar sitter på hemmet.

I parken bredvid vårt hus planeras en fullstor fotbollsplan sedan något år tillbaka. Jag är inte alls positiv till den, då en 11-mannaplan kommer innebära väsentligt ökad biltrafik, mindre grönska och träd, mer nedskräpning och ståhej. Fast det är ett losing battle så har jag ändå försökt engagera mig mot planerna. Trots att jag ju älskar fotboll.

I vilket fall som helst har de boende i området delgivits information och en tidsram för att möjligen kunna påverka politikerna. Det har inte bara helt plötsligt börjat byggas. Och det är så det måste gå till.

Allmänheten, som ju till 99,9 procent inte ens tänker tanken att tutta eld på byggnader, förtjänar att få veta vad kommunerna ute i landet planerar. Asyl- och invandringspolitiken är ett känsligt ämne som oroar väldigt många. Att helt sonika gå över deras huvuden och ta ifrån dem deras möjligheter att säga sitt är ingen vidare positiv demokratisk utveckling.

tisdag 27 oktober 2015

Mer moral, mindre bärs

I Thailand har militärjuntan tydligen beslutat sig för att förbjuda öl-selfies. Vare sig thailändare eller västerländska turister får längre lägga ut bilder på sig själva i sociala medier, där man glada i hågen poserar med en flaska Chang eller Singha. Det låter givetvis som ett aprilskämt, i synnerhet då det faktiskt är Thailand vi pratar om dit folk åker för att dricka alkohol på daglig basis. Men icke.

Ett år i fängelse samt böter på 14000 amerikanska dollar kan straffet bli, då man alltså ohämmat uppmuntrar andra att konsumera alkoholhaltiga drycker och promotar ett enskilt ölmärke. Militären i Thailand anser inte att man ska tillåtas influera andra till att leva lika syndigt och omoraliskt som en själv.

Sverige har haft sin skörd av konstiga förbud, förordningar och lagar. Att dricka kaffe blev straffbart på 1700-talet, och om jag inte missminner mig existerar fortfarande en lag som på fullt allvar förbjuder bastubad, fast ingen givetvis bryr sig om den.

Idag kan jag tycka att det är väldigt märkligt att Systembolaget har en åldersgräns på 20 år, när man faktiskt blir myndig vid 18 och därmed bland annat får köra bil och gå på krogen. Att flitiga studenter som jobbar jämte skolan ska få mindre studiemedel än de som ligger hemma på soffan på sin lediga tid är ett annat orättvist feltänk jag gärna sett en ändring av.

Fullt lika tokigt som i Thailand är det däremot inte i Sverige. Att myndigheterna vill skydda unga från alkoholens skadeverkningar är en sak, men att på detta auktoritära vis skrämma upp både sin befolkning och de turister man till stor utsträckning är beroende av är en tämligen otrevlig och illiberal utveckling. Även om förbudet inte kommer att efterlevas i någon större utsträckning.

måndag 26 oktober 2015

Tydliga bevis för svensk korridor

Svenska Dagbladets Ivar Arpi, och Aftonbladets Johan Hakelius, har i helgen tydligt visat prov på att den svenska åsiktskorridoren, vars existens somliga förnekar, i allra högsta grad lever och frodas. Uttalanden och resonemang som tidigare brunstämplats och obönhörligen kritiserats, med solidaritet och medmänsklighet som retoriska slagträn, har den senaste veckan kommit att bli sunt förnuft.

I september drunknade en liten pojke på färden mellan Turkiet och Grekland. Att detta var djupt tragiskt och hemskt på alla sätt och vis kan de flesta med ett normalfungerande hjärta hålla med om. Bilden av Alan Kurdi fick Sverige att gå på högvarv, och det fanns ingen tid att förlora. Vi skulle i princip helt öppna våra gränser för stackarna på flykt undan krig.

Människor i Sverige ville givetvis väl. Man ville förhindra att fler små barn skulle gå samma ovärdiga öde till mötes som Alan Kurdi. Men de som kritiserade volymerna och dessas konsekvenser bemöttes av just den typen av känsloargument, som rimligen inte kan tillåtas styra ett helt lands ekonomiska och sociala framtid. Sveriges invandringspolitik kan realistiskt sett inte dikteras av att 60 miljoner människor lider nöd runtom i världen. Det sade Jimmie Åkesson för flera år sedan och fick utstå sedvanlig flodvåg av kritik. Nu tycks de flesta partiledare dela den uppfattningen.

Slaget inom svensk politik står idag inte mellan medmänsklighet och egennytta. Det står inte mellan en öppensinnad och varm sida, och en ond och kylig sådan. Det står mellan idealism och realism. Vänsterns retorik låter onekligen vackrare, vänligare och mer hoppfull. Men att allt fler börjar ifrågasätta dess faktiska hållbarhet och verklighetsförankring, efter åratal av rädsla att avvika från åsiktskorridoren, är både uppfriskande och synnerligen välbehövligt.


lördag 24 oktober 2015

För dyrt med gränskontroller


Synnerligen illavarslande nyheter når oss idag. Enligt uppgifter från DN var socialdemokraterna redo att acceptera moderaternas förslag om tillfälliga gränskontroller, då polisen själva sköt den nödvändiga åtgärden i sank. Man menade att man på grund av resursbrist helt enkelt inte har möjlighet att kontrollera det massiva inflödet av människor via Öresundsbron. Det värsta är att polisens bedömning sannolikt är fullständigt korrekt.

Återigen visar ansvariga prov på att man börjar i helt fel ände. Resurserna tycks närmast outsinliga då det kommer till asylmottagning, samtidigt som polisen och tullverket i Sverige inte ges en rimlig möjlighet att kontrollera vilka och vad som rör sig in i vårt land. Det är som att försöka komma tillrätta med ett djupt skärsår genom att torka golvet rent från blod, när man istället borde lappa ihop såret.

Österrike och Tyskland har minsann råd med gränskontroller och ett fungerande polisväsende även under en migrationsvåg utan motstycke. Jag måste ha missat Sveriges kliv till ett land präglat av fattigdom, där begrepp som ordning och reda förpassats till skräphögen. Hur i allsin dar ska detta sluta egentligen?

fredag 23 oktober 2015

Ihåligt, verkningslöst, intetsägande


Istället för drastiskt sänkt ersättning, temporära uppehållstillstånd för så gott som samtliga asylsökande, och ärliga upplysningskampanjer om hur illa det faktiskt är ställt med Sveriges mottagningssystem i Mellanöstern, valde regeringen och allianspartierna idag en snömosig linje utan kraft att förändra läget i stort.

Till och med på vänsterkanten tycks man ha vaknat upp till den bistra verkligheten de senaste veckorna. Stefan Löfven, Morgan Johansson, Magdalena Andersson och till och med självaste Göran Greider inser att situationen idag är ohållbar. Men en exceptionell situation kräver...ja, hur var det nu igen? Exceptionella åtgärder? Jag ser inget exceptionellt i vad som nu presenterats. För Sveriges bästa hade det för övrigt räckt gott och väl med lösningar baserade på sunt förnuft. Men ack.

Om vi bortser från de konflikter som råder just nu runtom i världen, som givetvis är roten till problemen och som Sverige inte har kapacitet att göra något åt, så beror våra bekymmer idag på en enda primär faktor: söktrycket. Det är söktrycket som måste minskas innan vi ens kan börja diskutera integrationsåtgärder, då vi helt enkelt inte kan integrera de människor som nu i stora skaror anländer. Faktum är att vi dessvärre aldrig varit särskilt bra på det i Sverige.

Lärlingsjobb, RUT, yrkesutbildningar hit och dit och mer pengar till kommunerna (för staten har ju hur mycket pengar som helst) spelar mindre, eller rentav ingen, roll. Inte heller att tvinga kommuner att, som det heter, ta ansvar.

Att ansvariga företrädare för sex partier nu jublar över en påstått framgångsrik överenskommelse tyder på antingen bristande analysförmåga eller en djup ovilja att verkligen åstadkomma en förändring. Om en månad eller två sitter de säkerligen i överläggningar igen. I en ytterligare förvärrad kris.

Information före förbud

Då och då blossar debatten upp. Rökning ska förbjudas på offentliga platser såsom perronger, uteserveringar och idrottsanläggningar. Man ska inte ens få röka på sin egen balkong längre, då lukten möjligen kan störa grannarna. Myndigheter tillämpar rökfri arbetstid, och röktobak ska till år 2025 vara utplånad i Sverige. Tänk, så fantastiskt det vore.

Ingen förnekar idag att rökning är skadligt. Röker man ett helt liv är chanserna betydande för att utveckla cancer, KOL och andra mindre trevliga sjukdomar. I Sverige känner alla till detta, men somliga väljer av olika skäl att röka i varierande grad ändå. Som förespråkare för individens rätt kontra styvmoderlig vet-bäst-attityd är jag av uppfattningen att det är så det måste vara.

Bara för att jag inte gillar ett visst fenomen har jag ingen rätt att neka andra att ägna sig åt det, så länge de inte skadar mig eller någon annan. Den rätten borde inte heller staten äga. Rökning är inte positivt för hälsan, men hur mycket annat finns det inte i vårt samhälle som också kan klassificeras som skadligt? Väldigt mycket här i livet kan utvecklas till ett beroende, med negativa konsekvenser för personen i fråga. Och fastän det må låta väl krasst, så måste man själv tillåtas äga den möjligheten.

Fimpar är ingen kul syn på stadens gator och visst kan rökning utförd av människor med bristande hänsyn vara störande ibland. Men så är även barnskrik, starka parfymer, klåpare i trafiken, fyllon med dålig balans på den trånga tunnelbanan, folk som går i bredd på cykelbanan och grannen som går upp 07:30 varje lördagsmorgon på sommaren för att klippa gräsmattan. Vi kommer aldrig att leva i ett perfekt samhälle utifrån våra egna preferenser, och en acceptans för andras livsval och beteenden måste följa oss på vår vandring mot graven.

Information och utbildning är vägen bort från det folkhälsoproblem som rökning utgjort under större delen av 1900-talet, då folk rökte 40 cigg om dagen varav de flesta inomhus i avsaknad av ventilation. Men att tala om att totalt utplåna röktobak från samhället, eller ens att förbjuda rökning från offentliga platser utomhus, är att gå alldeles för långt. Rökare bör självklart visa hänsyn gentemot sin omgivning, men de förtjänar även hänsyn tillbaka.

torsdag 22 oktober 2015

Kanada i rätt riktning

Kanadas nye liberale premiärminister Justin Trudeau gick bland annat till val på att legalisera marijuana. Han vill se en statlig reglering och försäljning, och kritiserar det faktum att människor som ertappas med mindre innehav klassificeras som brottslingar. Trudeau menar att förbudssystemet inte fungerar och att det är klokare att lägga resurser på utbildning och rehabilitering i de fall där bruk övergår till missbruk. För det är, givetvis, inte samma sak.

Att allt fler i västerlandet så sakteliga tycks inse att vägs ände är nådd i denna fråga är givetvis positivt. I USA har fyra delstater legaliserat marijuana i både medicinskt och rekreativt syfte. I Washington DC är det lagligt att konsumera men inte att köpa. Tolv delstater tillåter medicinsk marijuana och har avkriminaliserat rekreationsbruk, liksom ett antal städer. Inom fem-tio år är det troligt att flertalet delstater har gått i samma riktning, bland annat på grund av att det rent ekonomiskt är en blomstrande business.

I Sverige står vi dock fast vid nolltoleransen. Den tjänar oss knappast väl. Vi har Europas näst högsta narkotikadödlighet, och självfallet är det så att personer som upplever att man börjar få problem med sin konsumtion drar sig från att anmäla sig själva. Ingen lockas av att hamna i ett brottsregister när det enda man är ute efter är hjälp och stöd.

Nej, det är inte flumliberalt, knarkromantiserande eller oseriöst att diskutera en legalisering av marijuana. Det är att förhålla sig till den verklighet vi lever i och de problem som nuvarande lagstiftning skapar. För varje år som passerar, då myndigheterna straffar människor som av olika skäl väljer att nyttja en drog som enligt en fullständigt enig medicinsk expertis är mildare och mindre beroendeframkallande än alkohol, växer sig kriminella gäng och karteller starkare.

Marijuana är en del av vår värld, vårt land, och vårt samhälle. Om vi kan enas om att det faktiskt är på det viset bör nästa fråga i loopen vara hur vi bäst minimerar skadeverkningarna, och vem som ska tillåtas göra pengar på försäljningen. Jag är tämligen övertygad om att de allra flesta som röker marijuana i Sverige idag hellre stödjer statliga utbildningsprogram än våldsamma gängs inköp av vapen.

onsdag 21 oktober 2015

Rödgrön idealism intakt

En färsk undersökning från Demoskop visar att 47 procent av befolkningen förordar en bibehållen linje gällande asylpolitiken, och att mer resurser bör frigöras för att kunna fortsätta hantera det stora flödet av asylsökande. 51 procent är av uppfattningen att politiken måste stramas åt.

Kvinnor, yngre och folk i storstäderna lutar generellt mer åt första alternativet medan män, äldre och individer i övriga städer och på landsbygden i större utsträckning samlas kring det senare. Bland alliansväljare vill nästan sex av tio se en mer restriktiv politik. I det rödgröna lägret vill däremot hela 75 procent upprätthålla dagens linje. Denna sista siffra är undersökningens mest anmärkningsvärda resultat.

Trots att otaliga röda kommuners kommunalråd kritiserat den röda regeringens handfallenhet och brist på förståelse avspeglas inte detta bland rödgröna väljare. Trots att ett stort antal enskilda poliser vittnar om hur tusentals personer varje dag försvinner ut i okontrollerade parallellsamhällen, således med avsikt att försörja sig på ett högst tvivelaktigt och därtill skattebefriat sätt, vill man inte lyssna. 

Trots att det saknas bostäder, lärare, tolkar, sjukvårdspersonal samt resurser för framgångsrika integrationsåtgärder, och trots att de flesta asylsökande tvingas vänta uppemot ett år för att ens få sin sak prövad, och snart också tvingas göra det i tältläger, vill man av principiella skäl inte inse att situationen är ohållbar. Man är helt enkelt för godhjärtad och human för det.

Det är absolut inget fel i att låta sin ideologiska kompass, vilken den än må vara, styra ens steg i livet. Men att bara vara idealist, och inte alls realist, brukar sällan sluta väl. Att 75 procent av rödgröna väljare, i ljuset av nuvarande läge, även fortsättningsvis förespråkar världens i särklass mest generösa asylpolitik är verkligen uppseendeväckande.

tisdag 20 oktober 2015

Ännu en "skandal"


Artisten Christer Sandelin vill tydligen se Jimmie Åkesson som statsminister. Twitter går varmt...och rasistanklagelserna dyker sedvanligt - och så kosmiskt tröttsamt - upp i en strid ström.

Christer Sandelin har uttryckt en politisk åsikt man inte kan ha i offentligheten, och lär få sota för det i form av inställda spelningar och minskad tid i rutan. Dessutom tvingas han hädanefter leva med ett skamfilat namn.

Lite uppgivet och luttrat kan man konstatera att Sverige återigen visar prov på vilken djupt rotad rädsla landet lider av på bred front, då det kommer till att öppet kunna diskutera invandring och integration. Antingen anser man att det inte finns någon gräns för vad vi klarar av, eller så är man rasist. Debattklimatet i Sverige är skevt, osunt och skadligt.

Henrik Schyffert har all rätt i världen att, förvisso en aning simplistiskt, hävda att kostnaden av tre pizzor från vardera medborgare är den magiska lösningen på asylkrisen. Christer Sandelin har samtidigt all rätt i världen att tro på och tycka något annat. Att man kan ha synpunkter kring bägge dessa herrars åsikter är en sak, men varken eller ger anledning att hata och stigmatisera. De företräder helt enkelt olika linjer inom svensk politik, som vardera faktiskt har stöd av miljoner människor.

I ett flertal mätningar har SD legat kring 17-25 procent, vilket innebär att ungefär var femte svensk väljare skulle rösta på partiet idag. Att Sverigedemokraterna då även skulle locka till sig sympatisörer bland rikets A-, B- och C-kändisar torde inte vara särskilt orimligt. Är Christer Sandelin månne sverigedemokrat? Big deal.

måndag 19 oktober 2015

Nöjda gammelmoderater

Moderaterna går åt höger, vilket är bra. Det menar åtminstone herrar Anders Björck och Ulf Adelsohn efter helgens partistämma, där bland annat tiggerifrågan och invandringspolitiken debatterades och stramades åt.

För den politiskt intresserade är det fascinerande att bevittna hur kritiken mot Reinfeldts nya moderater så sakteliga kryper fram i högerleden. Det äldre och mer konservativa garde, som under ett decennium tvingats genomlida en enligt deras tycke negativ omdaning av partiet, vädrar nu morgonluft. Man vågar till och med, som Anders Björck, hävda att Reinfeldt sålde ut moderaternas själ och ideologi. Detta var givetvis fullständigt otänkbart så länge man satt i Rosenbad och styrde landet.

Jag tror att moderaterna i och med sin nygamla stil kommer att tappa en del mer liberala väljare till främst Folkpartiet, men samtidigt slutar man blöda konservativa sådana till SD. Det var ett absolut måste, vilket Anna Kinberg Batra sedan länge insett men aldrig kunnat erkänna offentligt. Man går från att eftersträva en catch-all-position i mitten tillbaka till sin historiska placering ute till höger och sina traditionella kärnvärden. Det är ett både efterlängtat och strategiskt klokt vägval.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21606544.ab

Märkligt låg kvalité

Jag läser dagens ledare i Norrländska Socialdemokraten, skriven av Måns Wadensjö. Visserligen är det ingen nyhet att landsortstidningar i alldeles för stor utsträckning plågas av skribenter med högst bristfällig analysförmåga, dåligt språk och en särdeles slö penna, men ibland reagerar jag ändå.

Wadensjös ledarstick kryllar av en märklig verklighetsbeskrivning och ändå märkligare slutsatser. Han ifrågasätter om den parlamentariska problematiken verkligen har sin grund i valresultatet. Han hävdar att den borgerliga väljarflykten inte alls har med Decemberöverenskommelsen att göra. Han påstår att det inte rör borgerliga väljare i ryggen om borgerliga politiker släpper igenom socialistisk politik. På vilka grunder Wadensjö gör denna analys är inte helt enkelt att begripa.

Vidare menar ledarskribenten att väljarkåren är av uppfattningen att "valet vanns av de rödgröna" och att det bara är käbbel och politiskt spel att försöka ändra på detta. Men man kan inte rimligtvis anses ha vunnit ett val om nuvarande regeringsunderlag backade 0,1 procentenheter sedan valet 2010, från 38 till 37,9. De enda som kan sägas ha varit vinnare i valet är SD, som mer än dubblade sina stolar i riksdagen. Det är jag övertygad att de flesta väljare med intresse för politik är införstådda med.

Jag får ge Wadensjö en sak, och det är att även han inser att den parlamentariska situationen inte kommer att försvinna för att vi blundar för den. Vilken lösning han själv föredrar lämnas dock oskriven. Skönt att slippa sticka ut hakan, kanske, när vinden blåser snålt.

http://www.nsd.se/opinion/gor-upp-med-blockpolitiken-9586545.aspx

fredag 16 oktober 2015

Carlsson har rätt - och fel

Sveriges förre statsminister Ingvar Carlsson (s) menar att dagens parlamentariska läge är det mest allvarsamma någonsin. Som en konsekvens av detta måste Alliansen göra upp med socialdemokraterna, då landets bästa under svåra omständigheter måste gå före enskilda partiers intressen.

Tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg är inne på samma linje, och anser att den enda lösningen på det osäkra politiska läget är att socialdemokraterna och moderaterna regerar tillsammans. Det krävs, enligt Westerberg, ett radikalt nytt tänkande för att skeppet Sverige inte ska kapsejsa.

Förre moderatledaren Ulf Adelsohn vill dock inte se ett sådant samarbete annat än i en fullständig krissituation, en beskrivning Adelsohn i motsats till Carlsson och Westerberg vänder sig emot. Han påpekar samtidigt att det inte finns en majoritet i riksdagen för en socialistisk politik, och att det inte går att utesluta att moderaterna väcker misstroende mot regeringen. Liksom Kinberg Batra svävar Adelsohn på målet i en tid av osedvanlig osäkerhet. Kanske är det klokt.

Medan Carlsson och Westerberg propagerar för att inte öppna upp för något som helst samarbete med SD, avböjer Adelsohn att kommentera huruvida en sådan lösning skulle kunna komma att bli aktuell. För ganska precis ett år sedan menade dock Adelsohn att det är helt nödvändigt för moderaternas del att inleda samtal med Sverigedemokraterna. Med tanke på partiets framgångar är det sannolikt att Adelsohn vidhåller samma åsikt, men att han inser att den i just detta läge gör mer skada än nytta för Alliansens sammanhållning.

Ett regeringssamarbete mellan socialdemokraterna och moderaterna skulle förmodligen göra Sverige gott i det korta perspektivet. Vänsterpartiets och Miljöpartiets skadliga inflytande skulle försvinna, och Sverige skulle styras av en majoritetsregering med förmåga att faktiskt agera i ett svårt läge. I den meningen har Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg helt rätt.

Den stora frågan handlar dock om hur Sveriges politiska landskap skulle komma att se ut i framtiden, då socialdemokraterna och moderaterna sätter sig ned och för en pragmatisk men urtvättad mittenpolitik med sin enskilt största historiska fiende. Det har aldrig prövats i Sverige tid av fred, och är ett uppenbart riskabelt företag för båda parter. Vilken svekdebatt och kritik får (m) utstå från sina forna liberala allianskollegor? Var tar de förbittrade konservativa väljarna vägen? Och vad händer för socialdemokraternas del på andra kanten?


Risken är överhängande att en samarbetsregering i politikens absoluta mittfåra lämnar fältet öppet för en än större ökning av missnöje, politikerförakt och polarisering.  Vilka som tjänar på det kan Ulf Adelsohn svara på. En annan dag.

En dålig lösning

Lapland Resorts AB i Riksgränsen kommer att från och med nu till att turistsäsongen startar i februari husera omkring 600 asylsökande i sin anläggning. Detta är ett tydligt bevis på hur extremt pressad situationen är i Sverige, vilket också rimligtvis borde förmedlas till omvärlden.

Jag har tidigare varit starkt kritisk till att somliga asylsökande uppvisat bristande tacksamhet, då man gnällt om både det ena och det andra när man hamnat på mindre orter i avsaknad av storstadspuls. Men i detta fall är min spontana reaktion att jag verkligen tycker synd om dessa stackars människor.

Riksgränsen ligger alltså vid norska gränsen, hela 14 oländiga mil från Kiruna. Det är isolerat från omvärlden och det finns ingenting att göra (åka skidor undantaget). Det är snart mörkt i princip dygnet runt. Det är snart minus trettio. Det är inget särskilt muntert scenario. 

De asylsökande som hamnar där, vana vid Eritreas eller Syriens klimat, måste tro att de kommit till en annan planet. Om jag som norrbottning utan tvekan hade blivit deprimerad av att spendera flera månader i isolering i Riksgränsen, hur illa ska det inte gå för dem? Nej, frågan är om inte fjällanläggningen i Riksgränsen till och med är ett sämre alternativ än tältläger på Skånes slätter...

http://www.kuriren.nu/nknyheter/600-asylsokande-till-riksgransen-8519641.aspx

torsdag 15 oktober 2015

Finns Sverige?

I dagens samhälle har det kommit att bli populärt att hävda att svensk kultur inte finns. ICA-kurirens Katarina Mazetti skrev för något år sedan en uppmärksammad och provocerande krönika kring det obefintliga genuint svenska arvet. Under regeringens temadag "Sverige tillsammans" i veckan påstod historikern Ingrid Lomfors att det inte finns någon inhemsk svensk kultur, och att vi alla är en konsekvens av invandring. Som att det primärt skulle vara invandring som definierar oss här i Sverige.

Givetvis har samtliga nationer influerats av andra genom århundradena, och det finns otroligt mycket positivt med det. Ökad förståelse och tolerans folk emellan, till exempel. Eller för all del underlättat handelsutbyte. Nationer mår bra av dynamik och utmaningar. Men det innebär inte att det i Sverige skulle saknas en formande gemensamhetstanke byggd på idéer och värderingar som så sakteliga vuxit fram, unik för just Sverige, under hundratals år. Detta gäller givetvis för alla andra nationer också. Holland. Finland. Ungern. Japan.

Vi har ett eget språk. Vi har egna högtider. Vi har en egen historia. Vi har en egen flagga, ett eget kungahus och ett eget styrelseskick. Vi har egna kulinariska besynnerligheter. Vi har egna sagor, dikter och sånger. Vi har egna ikoner och förebilder. Vi har ett eget geografiskt område med en unik natur. Vi känner lojalitet primärt till Sverige. Tillsammans har vi ett eget land, och det finns inget annat folk som det svenska i världen. Det är inga konstigheter med det.

Samtidigt som exempelvis Özz Nujen stolt hyllar kurdisk kultur trampar han på den svenska. Samtidigt som Özz Nujen stolt hyllar kurdisk nationalism hävdar han att den svenska versionen minsann är främlingsfientlig och farlig. Det är svårt att begripa logiken kring det. Både kurder och svenskar har rätt till sin egen kultur, och att bevara sin egen särart i en global värld.

Att påstå att svensk kultur inte existerar är inte bara felaktigt, utan även nedvärderande och förminskande. Den svenska ursäktande och självföraktande mentaliteten som vuxit fram torde sakna motstycke i världen.

tisdag 13 oktober 2015

Lever DÖ kvar?

Oroliga tider stundar, sedan den konstitutionellt tvivelaktiga och demokratiskt förkastliga Decemberöverenskommelsen officiellt brutits upp. Det var på tiden. DÖ kan som bäst beskrivas som en temporärt stabiliserande nödlösning, men i längden blev dess konsekvenser fullständigt ohållbara. För borgerligheten har den varit rent skadlig. Att både Stefan Löfven och Margot Wallström i sin desperation gick ut i media, för att påverka hur de kristdemokratiska ombuden skulle rösta under fredagen, demonstrerar tydligt vilka intressen DÖ primärt tjänade.

Decemberöverenskommelsen slöts av en primär anledning – att förhindra nyval i mars. Frågan är om inte det logiska nu är att utlysa nyval igen, då DÖ på papperet inte längre existerar. Å andra sidan har Allianspartierna för första gången på mycket länge presenterat sina egna budgetar, vilka man påstår att man kommer att rösta på i riksdagen. Vid den händelsen kan Löfven även i fortsättningen bedriva en politik med tydlig vänsterinriktning. I det läget lever dessvärre också DÖ kvar, om än i en annan form.

Anna Kinberg Batra har dock allt i egna händer. Hon hade kunnat flytta in i Rosenbad som Sveriges första kvinnliga statsminister inom ett år, om hon bara vore förnuftig nog att inse att tiden är kommen att sluta behandla Sverigedemokraterna som paria. Med ett väljarstöd som krupit över 20 procent i ett flertal mätningar, delvis just på grund av att man konsekvent förvägrat Jimmie Åkesson tid för diskussion och därmed indirekt förtigit hundratusentals medborgares oro för samhällsutvecklingen, måste moderatledaren inse att vägs ände är nådd. Om inte för annat, så på grund av ren självbevarelsedrift.

Trots en position ute i periferin, trots avsaknad av reellt inflytande och trots otaliga skandaler har SD vuxit i en takt utan motstycke i svensk politisk historia. Man kan tycka att det borde vara läge att dra ett par nyktra och förnuftiga slutsatser i ljuset av detta. En hel del kring SD går att kritisera, men det innebär inte att den politik man företräder helt saknar bäring på vår samtid. Om så vore fallet hade man givetvis aldrig kunnat etablera sig som Sveriges tredje största parti.

Oavsett om det skulle komma att utlysas ett nyval, eller om vi tvingas vänta till 2018, behöver Sverige en stabil och handlingskraftig regering med ett tydligt parlamentariskt mandat. Sverige behöver på samma gång en livskraftig opposition, som inte lägger sig platt och sviker sina väljare. Om borgerligheten har rimliga möjligheter att förhindra att landet styrs i vad man anser vara en skadlig riktning, har man också ett ansvar att gå samman och göra det. En Alliansbudget som stöds av SD är ett bättre alternativ för Sverige än rödgrön röra.


Borgerliga väljare har inte givit sina politiska företrädare mandat att öppna upp för mer socialism. Alliansen måste under hösten noga fundera på dels vad som är bäst för landet, och dels på vilka konsekvenser deras agerande kring budgeten får bland främst mer konservativt lagda väljargrupper. Gömmer man sig bakom en förtäckt variant av DÖ får Jonas Sjöstedt även i fortsättningen ett orimligt stort och synnerligen negativt inflytande över svensk politik. Samtidigt är det sannolikt att SD än mer framstår som den socialdemokratiska regeringens mest trovärdiga kritiker.

måndag 12 oktober 2015

En uppfriskande debatt


Med tanke på vad som hänt och skett den senaste veckan var förväntningarna höga på söndagskvällens partiledardebatt, och man får allt konstatera att det åtminstone inte var lika sömnigt som det brukar vara med tre år till nästa planerade val.

I en tidsera då många partier tenderat att mjuka upp och likrikta sina ståndpunkter, och vandra mot mitten, är det uppfriskande att se regeringspartierna fränt argumentera på ideologisk basis sinsemellan. Likaså att bevittna en långt ifrån samstämmig och perfekt koordinerad borgerlighet, som därutöver på sedvanligt manér tvingades utstå starkt kritiska synpunkter från den så isolerade Jimmie Åkesson. 

Givetvis är det enklare att profilera sig i opposition, men det är onekligen länge sedan vi såg en borgerlighet så pass icke synkroniserad i ett flertal viktiga sakfrågor. Med Busch Thor kan man börja skönja en tydlig profilering åt höger för KD, vilket troligtvis även tvingar Kinberg Batra att färdas dit av rädsla att gå miste om de konservativa väljare som faktiskt inte vill lägga sin röst på SD. Att detta inte skett tidigare är förvisso beklagligt, och har stått främst Moderaterna dyrt, men kanske var en ideologisk spark i baken från Busch Thor vad som behövdes för att Kinberg Batra skulle vakna.

Både Moderaterna och Kristdemokraterna förespråkar exempelvis nu en betydligt hårdare linje i asyl- och invandringspolitiken, medan Centern står fast vid bland annat permanenta uppehållstillstånd. Folkpartiets ståndpunkt är i denna fråga luddig, och en rak linje försvåras säkerligen av att den genomgående realistiskt och nyktert lagde Björklunds främste utmanare Birgitta Ohlsson, och andra tunga partinamn, fortsatt vill se en mycket generös invandringspolitik.

Att Alliansen framträder som fyra olika partier, och inte enbart som ett moderparti med förgreningar, är till godo för demokratin i vårt land. Förmodligen är det även positivt för de borgerliga partierna själva i det längre perspektivet.

På andra kanten då? Tja, Sjöstedt var sällsynt blek och framstod som nästintill ointresserad under stora delar av debatten, vilket ur både demokrati- och underhållningssynpunkt är synd. Löfvens hånleende har vi sett prov på förr, och han är knappast någon talare. Däremot får man ge statsministern att han befinner sig i en otroligt trängd sits, och den båt han nyss satt lugnt i nu börjar riskera att kantra. I det läget framstod han som relativt ödmjuk, vilket givetvis är både klädsamt och klokt.

söndag 11 oktober 2015

På kurs mot framtiden


Efter att DÖ nu officiellt är kastad på historiens skräphög är det dags att blicka framåt. Att saker kan ske väldigt snabbt inom politiken är inget nytt, men troligt är att inget dramatiskt händer förrän nästa budgetproposition. Ett nyval, vilket enligt mig vore det mest rimliga och rättvisa i detta läge, har små chanser att bli verklighet - trots att det var just precis för att förhindra ett nyval som DÖ slöts i december förra året.

I längden finns det, som de flesta förstår, bara två möjliga lösningar för en framtida handlingskraftig regering. Antingen lyckas Löfven övertyga ett eller ett par borgerliga partier att blocköverskridande samarbete är ett måste i en svår parlamentarisk situation, eller så regerar Alliansen med stöd av SD.

Jag har svårt att se hur vare sig Centern eller KD eller FP eller Moderaterna skulle kunna köpslå med djävulen, och låta honom genomdriva viss socialistisk politik utan att kraftigt tappa förtroende och väljarstöd. Skulle Moderaterna göra det, som ju fortfarande trots allt är att betrakta som ett i grunden konservativt politiskt parti, och bilda regering med socialdemokraterna, spår jag att man undertecknar sin egen dödsdom. Bara för att (m) som parti gått mot mitten innebär inte det att konservativa väljare gjort det, vilket inte minst väljarflykten från Moderaterna till SD förra valet visar.

Då återstår alternativet att Alliansen regerar med stöd av SD. Fastän Kinberg Batra och Lööf sagt att en sådan lösning är otänkbar vore den det bästa möjliga för Sverige. Inte primärt för att Alliansen är van att sitta vid makten, utan för att den hade fört den mest sunda politiken på de flesta fronter, framförallt i fråga om ekonomiska prioriteringar. SD, som ju är ett tydligt icke-socialistiskt och konservativt högerparti och därmed nära Alliansen ideologiskt, hade givetvis krävt visst genomslag för sina hjärtefrågor. Men att allvarligt se över invandrings- och integrationspolitiken i dessa tider hade knappast varit ett kliv mot fascism.

En majoritet av svenska folket vill inte ha mer socialism. En majoritet av riksdagsledamöterna är att betrakta som icke-socialister. Att i det läget låta beröringsskräck och orimliga förhållningssätt till Sverigedemokraterna medföra att socialdemokraterna får styra landet är både märkligt och huvudlöst. Kinberg Batra kan inom ett år vara statsminister i Sverige, om hon spelar sina kort rätt. Frågan är bara om hon vill.

fredag 9 oktober 2015

Väl rutet, käre landsfader

Stefan Löfven tycker minsann att KD måste hålla sitt ord avseende Decemberöverenskommelsen. Den hederlige förhandlaren Stefan, som ju aldrig brutit några löften i sin roll som statsminister, menar också att ett parti med kristna rötter har en större skyldighet än andra partier att hedra ingångna avtal. Ett redan klassiskt Löfvenskt uttalande. Retoriskt briljant och synnerligen logiskt. Socialister bejakar ansvarsfrihet, men pådyvlar andra att agera bättre.

Ja, ni. Det blir bara värre för varje dag som passerar. Lyckligtvis pekar också socialdemokraternas väljarstöd enbart i en riktning, rätt ner i källaren...eller ska vi säga rätt in i det kylslagna tältet?

Kom igen nu alla kristdemokrater - lyssna till er inre, förnuftiga röst och sätt stopp för detta odemokratiska vansinnestillstånd i svensk politik.

Brand i proppskåpet

Tältläger i Sverige, säger Löfven. Tältläger är lösningen på krisen. Jag kan som boende i Stockholms innerstad peka ut ett antal grönområden lämpliga för tält, storkök och bajamajjor. Rålambshov, Humlegården, Fredhällsparken, Tantolunden, och för all del i princip hela Djurgården. Där finns det gott om plats, minsann, för säkert 100 000 människor totalt. Vi klarar det här!

Om jag hade minsta lilla förtroende för Stefan Löfven som regeringschef och ytterst ansvarig för Sveriges väl tidigare, så är detta fullständigt förbrukat i och med detta besked. Stefan Löfven lever i det blå. Det råder fullständig kaos i vårt land, och istället för att försöka lösa krisen genom att exempelvis införa gränskontroller, sänka ersättningsnivåerna eller signalera att Sverige inte klarar mer - så gör man snarare precis allt man kan för att förvärra och fördjupa denna kris.

Så...migranter i tältläger i Turkiet och Mellanöstern tar sig alltså till gamla goa Svedala för att bo i tältläger vintertid till en ofantligt högre kostnad, samtidigt som kommunerna redan går på knäna. Samtidigt som vi enbart i september månad registrerade 24000 asylsökande, plus ett stort mörkertal som försvunnit ut i parallella samhällen utan att polisen tillåts göra ett dyft.

Regeringen har fullkomligt spårat ur och står handlingsförlamad i krisen, i den mening att man inte vågar eller förmår göra det man faktiskt måste. Sverige måste minska sin attraktivitet - punkt slut. Att inte någon kan ta bladet från munnen och tala samma språk som exempelvis kommunalråden ute i landets verklighet är fegt, patetiskt och ett synnerligen ansvarslöst svek. Men, som man säger, sent ska syndaren vakna.

http://www.expressen.se/nyheter/regeringens-beslut-om-flyktingsituationen/