Färdighaft i Kalix

Det är enligt Norrbottens-Kuriren "slutbolmat" på jobbet för anställda i Kalix kommun. Man sällar sig således till de dryga 200 svenska kommuner som valt att vandra denna väg.

Nuförtiden ska man bara få röka och snusa under lunchrasten, och då en bit bort från arbetsplatsen. Ett enigt (!) kommunfullmäktige drev igenom beslutet i november månad. Hur de liberalt sinnade folkvalda i kommunen resonerar framgår inte av artikeln, men vänsterpartisten Katarina Burman kommenterar i alla fall tobaksförbudet på följande sätt:

- Det är ett jättebra och positivt beslut i folkhälsans tecken. Att sluta röka är ett djupt personligt beslut, vi måste ha respekt för individen, men här visar vi vägen framåt (Kuriren 22/12).

Visa vägen framåt? Ja, det låter onekligen positivt. Anmärkningsvärt är att Burman har mage nog att lyfta respekten för individens rätt i samma andetag som hon och övriga politiker i Kalix trampar på den. Usch och fy för pekpinnar och moralkakor riktade gentemot vuxna människor...

Marknaden vet bäst

Jag läser i Norrbottens-Kuriren att mjölkbönderna i norra Sverige får ett tillskott från regeringen på ungefär femton miljoner kronor. En spottstyver, kan tyckas, men företrädare för LRF verkar nöjda. Det är i alla fall någonting.

Frågan är dock om mjölkbönder i Sverige bör få en enda krona av staten i bidrag. Andra företag i andra branscher går omkull om man inte är lönsamma nog, eller inte lyckas hantera en ibland nödvändig omställning till en ny marknadssituation. Man kan som någorlunda liberalt sinnad anse att det är orättvist att staten ska gå in och bestämma vilka branscher som får leva genom konstgjord andning, och vilka som inte får det.

Det handlar heller inte om något som vi måste ha, som brandkår eller polis eller domstolar eller försvarsförmåga. Vi måste inte ha svensk mjölk på våra matbord. Personligen har jag givetvis det, men knappast till vilken kostnad som helst. Och framförallt inte om jag vet att företag i andra branscher som varje dag kämpar för att, så att säga, make ends meet ska finansiera olönsamma mjölkbönder som möjligtvis borde gått i konkurs för länge sedan.

Det finns säkert andra aspekter till storyn. Jag vet inte exakt hur beskattningen på energi och drivmedel ser ut, eller om statligt krångel i sig bidrar till att svenska bönder tappar i konkurrenskraft gentemot finnar, danskar och tyskar. Men då får man titta på just de bitarna. Socialism och statliga piskrapp på marknadens osynliga hand har sällan eller aldrig slagit väl ut.

Det räddhågsna Sverige

Den i huvudsak moderata PR-byrån Kreabs Sverigechef Markus Uvell tvingas lämna sin post efter alltför närgånget umgänge med företrädare för Sverigedemokraterna, i synnerhet Linus Bylund. Under hösten har Kreab ägnat sig åt vad Dagens Nyheter beskrivit som intensiv lobbyverksamhet mot partiet, med syfte att influera SD i mer marknadsvänlig riktning. Man gör helt enkelt sitt jobb.

För Markus Uvells del är dock vägs ände nådd. En festlig middag på Djuret i gamla stan blev droppen för Kreab. Kontakterna med Linus Bylund är till synes olämpliga, och svärtar ned PR-byråns namn.

Så länge man utövar ett positivt men distanserat marknadsliberalt inflytande på Sveriges tredjes största parti är allt gott. Så fort två personer från de olika lägren fattar personligt tycke för varandra och privat träffas för att diskutera familj, jakt eller litteratur över en bit mat har man dock passerat anständighetens gräns. Sverigedemokratiska politiker är fortfarande paria i samhället, och väljer man att umgås med någon av dem får man stå sitt kast.

Denna samhällsattityd är självfallet fullständigt orimlig och djupt orättvis. Vi lever inte i DDR utan i en åtminstone på papperet demokratisk rättsstat där yttrande- och mötesfrihet råder. Även sverigedemokrater kan vara trevliga, intressanta och roliga individer. Det är inte bara förbehållet 300 av 349 riksdagsledamöter med annan partibok.

http://www.di.se/artiklar/2015/12/15/kreabs-sverigechef-far-ga-efter-sd-umgange/

Regeringen tänker fel

Regeringen vill undersöka möjligheterna till att införa högskolekurser på arabiska. Detta för att, hör och häpna, underlätta integrationen för välutbildade nyanlända. Rent tekniskt handlar det om att låta nyanlända läsa in sin ofta nödvändiga kompletteringsutbildning på arabiska, och lära sig svenska vid sidan om.

Det finns två problem med detta. Det första är att det svenska samhället bör göra allt inom rimlighetens gränser för att hjälpa nyanlända att lära sig svenska, vilket är en given förutsättning för att kunna verka inom de allra flesta branscher. Att då låta syrier och irakier undervisas på hemspråket är en uppenbart dålig idé.

Det andra problemet är att dessa människor knappt kommer att stöta på en enda svensk medborgare under utbildningstiden, vilket ytterligare försvårar integration, kulturella utbyten och förståelse. En minimal andel svenskar talar arabiska, och en ändå mindre andel skulle vara intresserad av att läsa in en kompletterande läkar- eller ingenjörsutbildning på språket. Detta skulle medföra ytterligare segregering av det svenska samhället.

Helene Hellmark Knutsson må ha rätt i att arabiska är ett stort språk i världen, men man kan inte förvänta sig att en stor del av Sveriges befolkning behärskar det. Arabiska kan rimligen inte jämföras med engelska, av ett antal ganska självklara orsaker.

Språket är den enskilt viktigaste nyckeln för en lyckad integration. Detta gäller i alla världens länder och har varit den bergfasta övertygelsen hos de flesta politiker under väldigt lång tid. Högskolekurser på arabiska, i Sverige, skulle innebära ett medvetet avsteg från denna kloka linje.

http://www.svd.se/flyktingar-kan-fa-hogskolekurser-pa-arabiska

Världen räddad?

Klimatmötet i Paris blev en succé. Ja, så säger i alla fall många bedömare och framförallt staternas representanter och förhandlare. Jublet i salongen visste inga gränser då man klubbade igenom ett avtal som alltså handlar om att försöka hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Det är den grundläggande ambitionen.

Exakt hur detta ska gå till är dock inget man lyckats specificera. Man fastslår inte vilken strategi de olika staterna ska anamma, eller vad som händer om man misslyckas. Det kanske mest centrala med avtalet är att industriländerna ska bistå utvecklingsländerna med struntsumman 100 miljarder dollar årligen, och att man vart femte år ska samlas för att diskutera hur klimatarbetet fortskrider.

Avtalet i Paris är, och framtiden får gärna rätta mig om jag skulle ha fel, inget annat än ett luftslott som i princip enbart kom till stånd för att världens ledare skulle slippa tappa ansiktet efter högt ställda förväntningar och misslyckandet i Köpenhamn 2009.

Det är förvisso helt rätt och riktigt att sträva efter minskade utsläpp och bygga en grönare värld, men ett urvattnat ramverksavtal som inte ålägger parterna några särskilda skyldigheter är knappast till någon större hjälp för vår planet. Att jubla som det vore maj 1945 ter sig både märkligt och naivt.

Alla borde vara feminister

...är titeln på en bok som delas ut till alla svenska gymnasister i årskurs två. Boken är skriven av den nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi och bakom initiativet står bland annat Sveriges kvinnolobby, LO, FN och Bonniers.

Utan att ha läst ens baksidan på denna bok väcker tilltaget onekligen ett antal frågor. Under paraplybegreppen jämställdhet och feminism kan väldigt många olika politiska strömningar och ståndpunkter ge sig tillkänna. Konservativ, liberal och socialistisk syn på feminism skiljer sig ganska så kraftigt åt.

Jämställdhet mellan könen är självfallet något att sträva efter. Så även att utrota världens fattigdom eller förhindra möjligheter för terrorister att begå massmord på oskyldiga. Men vägen dit skiljer sig människor emellan, beroende på vilken ideologisk kompass man lutar sig mot. Allt är inte svart eller vitt eller självklart. Jag undrar om Sveriges 16-åringar blir påminda om det när de får bok i hand.

http://www.expressen.se/nyheter/handbok-i-feminism-delas-ut-till-elever/

Europa mot EU

Marine Le Pens Nationella Fronten går kraftigt framåt i Frankrike. I regionalvalens första omgång vann man i sex av tretton regioner, och även om det slutliga resultatet sannolikt inte blir lika framgångsrikt för partiet har man goda chanser att knipa segern i åtminstone ett par regioner. Det starkt konservativa och nationalistiska Nationella Fronten utmanar för första gången på allvar Frankrikes två andra stora partier.

Bortsett från vissa xenofobiska drag samt hårdare tag mot brottslighet och terrorism är en djupt rotad EU-skepsis en av partiets grundpelare. Detta delar man med många liknande partier från ett antal europeiska länder, exempelvis brittiska UKIP, polska PiS, ungerska Fidesz, Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti. Från att mestadels ha kritiserats från den yttre vänsterkanten tidigare, men då primärt för dess elitistiska och exkluderande drag, står Europeiska Unionen numera i skottgluggen från nationalistiskt håll.

Unionens grundtanke är i ljuset av historien väldigt sund. Samarbete, handel och ömsesidigt ökat välstånd torde leda till minskade spänningar. Det är möjligt att EU som institution bidragit till att stävja konflikter i efterkrigstidens Europa, även om kalla krigets terrorbalans och sedermera USA:s totala dominans sannolikt är än troligare geopolitiska förklaringar. Hur som helst är det just detta - konfliktförebyggande, handel och ekonomiskt samarbete - som EU borde fokusera på primärt.

När EU blir för stort, komplext, tungrott, slutet och byråkratiskt, och dessutom allt mäktigare, är det inte särskilt konstigt att Europas folk reagerar. När EU ska bestämma nationella fiskekvoter, omfång på grönsaker, smak på snus, vilken typ av jaktvapen som ska tillåtas, eller för all del hur många migranter de enskilda staterna ska husera, blir folk upprörda. När den enskilde medborgaren upplever att makten så sakteliga flyttas ännu längre bort, från Helgeandsholmen eller Palais Bourbon till Bryssel, blir man irriterad.

Även mer moderata krafter, som exempelvis svenska Centerpartiet, gick förra året till EU-parlamentsval på att unionen ska göra mer konstruktiva saker inom färre områden, och låta medlemsstaterna behålla en större del självbestämmande. Fler borde ta efter. Ignorerar de etablerade partierna EU:s förvandling från konfliktförebyggande institution till överstatligt och insynsskyddat jättekomplex lämnar man fältet öppet för partier av Le Pens snitt.

Svårt förstå IS

Islamiska Statens härjningar fortsätter. Att man begått bestialiska handlingar, mördat och fördrivit, och i grund och botten är att betrakta som terrorister står tämligen klart. IS måste bekämpas, på ett eller annat sätt, och just de militära insatserna mot organisationen bevakas väl av media.

I Sverige nås vi dock inte av hela bilden på ett förståeligt sätt: kopplingarna till Saudiarabien och andra regionala aktörer, finansieringen av krigsapparaten och samhällena, militär struktur, utrustning och utbildning, handeln med olja och andra produkter. Vi förstår inte de olika incitamenten för andra rebellgrupper att ansluta sig till IS, och hur detta går till i praktiken. Viktiga frågor kräver svar. Just nu tycks de mest djupgående journalistiska insatserna komma från Ryssland, vilket knappast är ett gott betyg till västlig media.

Ungefär 300 svenska medborgare har rest till Syrien och Irak för att strida för kalifatet. Bilden som förmedlas är att dessa yngre förmågor radikaliseras och ser framför sig en paradisisk tillvaro där koranens påbud är lag. Det är säkerligen så att den bilden stämmer till stora delar, men samtidigt skulle man också kunna tänka sig att det finns andra skäl till att ansluta sig till IS. Vad tjänar man som ung rekryt? Hur lever man? Vilka förhoppningar när man? Hur ser man på det västliga samhälle man lämnar? Även på individnivå finner man många frågor som ber om svar.

Man kan tycka att svensk medias bevakning av Islamiska Staten är något enkelspårig och onyanserad. För att förstå organisationen och den komplexitet som omger IS måste man vända sig till andra källor som inte enbart rapporterar kring ytterligare franska, amerikanska eller ryska bombräder, vilka troligtvis inte får några långtgående konsekvenser överhuvudtaget. Det är olyckligt att det kommit att bli så. Kunskap och förståelse är det primära steget för att kunna bekämpa en motståndare.

Sluta censurera

Folkhälsominister Gabriel Wikström (s) är knappast den förste politikern att förorda så kallade neutrala tobaksförpackningar med avskräckande bilder. Dessvärre kan det dock mycket väl bli så att just detta förslag blir verklighet, då regeringens utredare meddelat att det finns skäl till att liksom exempelvis Australien och Thailand införa detta. Allt i folkhälsans namn.

Rätten att äga sitt eget varumärke och således bland annat utforma en förpackning efter eget tycke och smak går om intet för tobaksbolagen. I butikshyllan ser vi troligen snart förpackningar som för tankarna till Konsums blåvita sortiment, och sannolikt också till DDR - om det nu inte vore för att de rent vidriga bilderna på sotiga lungor, döende bäbisar och motbjudande tandrader bjuder på viss variation.

Ja, tobaksbolagen säljer hälsovådliga produkter, men de äger faktiskt rätt att göra det. Och har man rätt att sälja en vara borde man även äga rätten att förpacka och utsmycka den som man själv vill (med vissa extrema undantag, möjligtvis). Tobaksindustrin må erbjuda en produkt man egentligen inte borde köpa, vilket manifesteras i ohyggligt hög statlig beskattning och stora varningstexter på paketen. Det räcker dock gott och väl så.

Samma gamla tugg

Sverigedemokraterna får 19,9 procent i SCB:s novembermätning. Förvisso är Statistiska Centralbyråns mätmetoder de allra mest ingående, och man intervjuar betydligt fler personer än Sifo, Ipsos eller för all del YouGov, men det förvånar undertecknad att så många bedömare är förvånade. Tecknen i skyn har ju funnits där hela tiden, och Sverigedemokraterna har fått 20-25 procent tidigare.

I gårdagens Aktuellt står PM Nilsson från Dagens Industri och Karin Pettersson från Aftonbladet och diskuterar denna senaste mätning. Man pratar om samma saker man alltid gjort, i synnerhet Pettersson. Att lyfta fram att SD är nazister och rasister, eller ett parti som "inte är som alla andra", är det klart viktigaste. Så sa man när SD kom in i riksdagen, och så säger man nu. Man lär säga det även om en majoritet av befolkningen skulle ta sin flykt till partiet.

Två så pass begåvade individer borde faktiskt kunna komma med något bättre, kanske söka en förståelse, eller eftersträva att lyckas greppa verkligheten. Oavsett om Sverigedemokraterna har en nazistisk bakgrund eller ej så är inte tjugo procent av Sveriges befolkning nazistsympatisörer. Det som är anmärkningsvärt är att tjugo procent av Sveriges befolkning faktiskt väljer att se förbi denna bakgrund.

Vad det beror på, ja, det är det som är nöten. Särskilt för det blödande parti Karin Pettersson står bakom.