En dålig lösning

Lapland Resorts AB i Riksgränsen kommer att från och med nu till att turistsäsongen startar i februari husera omkring 600 asylsökande i sin anläggning. Detta är ett tydligt bevis på hur extremt pressad situationen är i Sverige, vilket också rimligtvis borde förmedlas till omvärlden.

Jag har tidigare varit starkt kritisk till att somliga asylsökande uppvisat bristande tacksamhet, då man gnällt om både det ena och det andra när man hamnat på mindre orter i avsaknad av storstadspuls. Men i detta fall är min spontana reaktion att jag verkligen tycker synd om dessa stackars människor.

Riksgränsen ligger alltså vid norska gränsen, hela 14 oländiga mil från Kiruna. Det är isolerat från omvärlden och det finns ingenting att göra (åka skidor undantaget). Det är snart mörkt i princip dygnet runt. Det är snart minus trettio. Det är inget särskilt muntert scenario. 

De asylsökande som hamnar där, vana vid Eritreas eller Syriens klimat, måste tro att de kommit till en annan planet. Om jag som norrbottning utan tvekan hade blivit deprimerad av att spendera flera månader i isolering i Riksgränsen, hur illa ska det inte gå för dem? Nej, frågan är om inte fjällanläggningen i Riksgränsen till och med är ett sämre alternativ än tältläger på Skånes slätter...

http://www.kuriren.nu/nknyheter/600-asylsokande-till-riksgransen-8519641.aspx

Finns Sverige?

I dagens samhälle har det kommit att bli populärt att hävda att svensk kultur inte finns. ICA-kurirens Katarina Mazetti skrev för något år sedan en uppmärksammad och provocerande krönika kring det obefintliga genuint svenska arvet. Under regeringens temadag "Sverige tillsammans" i veckan påstod historikern Ingrid Lomfors att det inte finns någon inhemsk svensk kultur, och att vi alla är en konsekvens av invandring. Som att det primärt skulle vara invandring som definierar oss här i Sverige.

Givetvis har samtliga nationer influerats av andra genom århundradena, och det finns otroligt mycket positivt med det. Ökad förståelse och tolerans folk emellan, till exempel. Eller för all del underlättat handelsutbyte. Nationer mår bra av dynamik och utmaningar. Men det innebär inte att det i Sverige skulle saknas en formande gemensamhetstanke byggd på idéer och värderingar som så sakteliga vuxit fram, unik för just Sverige, under hundratals år. Detta gäller givetvis för alla andra nationer också. Holland. Finland. Ungern. Japan.

Vi har ett eget språk. Vi har egna högtider. Vi har en egen historia. Vi har en egen flagga, ett eget kungahus och ett eget styrelseskick. Vi har egna kulinariska besynnerligheter. Vi har egna sagor, dikter och sånger. Vi har egna ikoner och förebilder. Vi har ett eget geografiskt område med en unik natur. Vi känner lojalitet primärt till Sverige. Tillsammans har vi ett eget land, och det finns inget annat folk som det svenska i världen. Det är inga konstigheter med det.

Samtidigt som exempelvis Özz Nujen stolt hyllar kurdisk kultur trampar han på den svenska. Samtidigt som Özz Nujen stolt hyllar kurdisk nationalism hävdar han att den svenska versionen minsann är främlingsfientlig och farlig. Det är svårt att begripa logiken kring det. Både kurder och svenskar har rätt till sin egen kultur, och att bevara sin egen särart i en global värld.

Att påstå att svensk kultur inte existerar är inte bara felaktigt, utan även nedvärderande och förminskande. Den svenska ursäktande och självföraktande mentaliteten som vuxit fram torde sakna motstycke i världen.

Lever DÖ kvar?

Oroliga tider stundar, sedan den konstitutionellt tvivelaktiga och demokratiskt förkastliga Decemberöverenskommelsen officiellt brutits upp. Det var på tiden. DÖ kan som bäst beskrivas som en temporärt stabiliserande nödlösning, men i längden blev dess konsekvenser fullständigt ohållbara. För borgerligheten har den varit rent skadlig. Att både Stefan Löfven och Margot Wallström i sin desperation gick ut i media, för att påverka hur de kristdemokratiska ombuden skulle rösta under fredagen, demonstrerar tydligt vilka intressen DÖ primärt tjänade.

Decemberöverenskommelsen slöts av en primär anledning – att förhindra nyval i mars. Frågan är om inte det logiska nu är att utlysa nyval igen, då DÖ på papperet inte längre existerar. Å andra sidan har Allianspartierna för första gången på mycket länge presenterat sina egna budgetar, vilka man påstår att man kommer att rösta på i riksdagen. Vid den händelsen kan Löfven även i fortsättningen bedriva en politik med tydlig vänsterinriktning. I det läget lever dessvärre också DÖ kvar, om än i en annan form.

Anna Kinberg Batra har dock allt i egna händer. Hon hade kunnat flytta in i Rosenbad som Sveriges första kvinnliga statsminister inom ett år, om hon bara vore förnuftig nog att inse att tiden är kommen att sluta behandla Sverigedemokraterna som paria. Med ett väljarstöd som krupit över 20 procent i ett flertal mätningar, delvis just på grund av att man konsekvent förvägrat Jimmie Åkesson tid för diskussion och därmed indirekt förtigit hundratusentals medborgares oro för samhällsutvecklingen, måste moderatledaren inse att vägs ände är nådd. Om inte för annat, så på grund av ren självbevarelsedrift.

Trots en position ute i periferin, trots avsaknad av reellt inflytande och trots otaliga skandaler har SD vuxit i en takt utan motstycke i svensk politisk historia. Man kan tycka att det borde vara läge att dra ett par nyktra och förnuftiga slutsatser i ljuset av detta. En hel del kring SD går att kritisera, men det innebär inte att den politik man företräder helt saknar bäring på vår samtid. Om så vore fallet hade man givetvis aldrig kunnat etablera sig som Sveriges tredje största parti.

Oavsett om det skulle komma att utlysas ett nyval, eller om vi tvingas vänta till 2018, behöver Sverige en stabil och handlingskraftig regering med ett tydligt parlamentariskt mandat. Sverige behöver på samma gång en livskraftig opposition, som inte lägger sig platt och sviker sina väljare. Om borgerligheten har rimliga möjligheter att förhindra att landet styrs i vad man anser vara en skadlig riktning, har man också ett ansvar att gå samman och göra det. En Alliansbudget som stöds av SD är ett bättre alternativ för Sverige än rödgrön röra.

Borgerliga väljare har inte givit sina politiska företrädare mandat att öppna upp för mer socialism. Alliansen måste under hösten noga fundera på dels vad som är bäst för landet, och dels på vilka konsekvenser deras agerande kring budgeten får bland främst mer konservativt lagda väljargrupper. Gömmer man sig bakom en förtäckt variant av DÖ får Jonas Sjöstedt även i fortsättningen ett orimligt stort och synnerligen negativt inflytande över svensk politik. Samtidigt är det sannolikt att SD än mer framstår som den socialdemokratiska regeringens mest trovärdiga kritiker.

En uppfriskande debatt

Med tanke på vad som hänt och skett den senaste veckan var förväntningarna höga på söndagskvällens partiledardebatt, och man får allt konstatera att det åtminstone inte var lika sömnigt som det brukar vara med tre år till nästa planerade val.

I en tidsera då många partier tenderat att mjuka upp och likrikta sina ståndpunkter, och vandra mot mitten, är det uppfriskande att se regeringspartierna fränt argumentera på ideologisk basis sinsemellan. Likaså att bevittna en långt ifrån samstämmig och perfekt koordinerad borgerlighet, som därutöver på sedvanligt manér tvingades utstå starkt kritiska synpunkter från den så isolerade Jimmie Åkesson. 

Givetvis är det enklare att profilera sig i opposition, men det är onekligen länge sedan vi såg en borgerlighet så pass icke synkroniserad i ett flertal viktiga sakfrågor. Med Busch Thor kan man börja skönja en tydlig profilering åt höger för KD, vilket troligtvis även tvingar Kinberg Batra att färdas dit av rädsla att gå miste om de konservativa väljare som faktiskt inte vill lägga sin röst på SD. Att detta inte skett tidigare är förvisso beklagligt, och har stått främst Moderaterna dyrt, men kanske var en ideologisk spark i baken från Busch Thor vad som behövdes för att Kinberg Batra skulle vakna.

Både Moderaterna och Kristdemokraterna förespråkar exempelvis nu en betydligt hårdare linje i asyl- och invandringspolitiken, medan Centern står fast vid bland annat permanenta uppehållstillstånd. Folkpartiets ståndpunkt är i denna fråga luddig, och en rak linje försvåras säkerligen av att den genomgående realistiskt och nyktert lagde Björklunds främste utmanare Birgitta Ohlsson, och andra tunga partinamn, fortsatt vill se en mycket generös invandringspolitik.

Att Alliansen framträder som fyra olika partier, och inte enbart som ett moderparti med förgreningar, är till godo för demokratin i vårt land. Förmodligen är det även positivt för de borgerliga partierna själva i det längre perspektivet.

På andra kanten då? Tja, Sjöstedt var sällsynt blek och framstod som nästintill ointresserad under stora delar av debatten, vilket ur både demokrati- och underhållningssynpunkt är synd. Löfvens hånleende har vi sett prov på förr, och han är knappast någon talare. Däremot får man ge statsministern att han befinner sig i en otroligt trängd sits, och den båt han nyss satt lugnt i nu börjar riskera att kantra. I det läget framstod han som relativt ödmjuk, vilket givetvis är både klädsamt och klokt.

På kurs mot framtiden

Efter att DÖ nu officiellt är kastad på historiens skräphög är det dags att blicka framåt. Att saker kan ske väldigt snabbt inom politiken är inget nytt, men troligt är att inget dramatiskt händer förrän nästa budgetproposition. Ett nyval, vilket enligt mig vore det mest rimliga och rättvisa i detta läge, har små chanser att bli verklighet - trots att det var just precis för att förhindra ett nyval som DÖ slöts i december förra året.

I längden finns det, som de flesta förstår, bara två möjliga lösningar för en framtida handlingskraftig regering. Antingen lyckas Löfven övertyga ett eller ett par borgerliga partier att blocköverskridande samarbete är ett måste i en svår parlamentarisk situation, eller så regerar Alliansen med stöd av SD.

Jag har svårt att se hur vare sig Centern eller KD eller FP eller Moderaterna skulle kunna köpslå med djävulen, och låta honom genomdriva viss socialistisk politik utan att kraftigt tappa förtroende och väljarstöd. Skulle Moderaterna göra det, som ju fortfarande trots allt är att betrakta som ett i grunden konservativt politiskt parti, och bilda regering med socialdemokraterna, spår jag att man undertecknar sin egen dödsdom. Bara för att (m) som parti gått mot mitten innebär inte det att konservativa väljare gjort det, vilket inte minst väljarflykten från Moderaterna till SD förra valet visar.

Då återstår alternativet att Alliansen regerar med stöd av SD. Fastän Kinberg Batra och Lööf sagt att en sådan lösning är otänkbar vore den det bästa möjliga för Sverige. Inte primärt för att Alliansen är van att sitta vid makten, utan för att den hade fört den mest sunda politiken på de flesta fronter, framförallt i fråga om ekonomiska prioriteringar. SD, som ju är ett tydligt icke-socialistiskt och konservativt högerparti och därmed nära Alliansen ideologiskt, hade givetvis krävt visst genomslag för sina hjärtefrågor. Men att allvarligt se över invandrings- och integrationspolitiken i dessa tider hade knappast varit ett kliv mot fascism.

En majoritet av svenska folket vill inte ha mer socialism. En majoritet av riksdagsledamöterna är att betrakta som icke-socialister. Att i det läget låta beröringsskräck och orimliga förhållningssätt till Sverigedemokraterna medföra att socialdemokraterna får styra landet är både märkligt och huvudlöst. Kinberg Batra kan inom ett år vara statsminister i Sverige, om hon spelar sina kort rätt. Frågan är bara om hon vill.

Väl rutet, käre landsfader

Stefan Löfven tycker minsann att KD måste hålla sitt ord avseende Decemberöverenskommelsen. Den hederlige förhandlaren Stefan, som ju aldrig brutit några löften i sin roll som statsminister, menar också att ett parti med kristna rötter har en större skyldighet än andra partier att hedra ingångna avtal. Ett redan klassiskt Löfvenskt uttalande. Retoriskt briljant och synnerligen logiskt. Socialister bejakar ansvarsfrihet, men pådyvlar andra att agera bättre.

Ja, ni. Det blir bara värre för varje dag som passerar. Lyckligtvis pekar också socialdemokraternas väljarstöd enbart i en riktning, rätt ner i källaren...eller ska vi säga rätt in i det kylslagna tältet?

Kom igen nu alla kristdemokrater - lyssna till er inre, förnuftiga röst och sätt stopp för detta odemokratiska vansinnestillstånd i svensk politik.

Brand i proppskåpet

Tältläger i Sverige, säger Löfven. Tältläger är lösningen på krisen. Jag kan som boende i Stockholms innerstad peka ut ett antal grönområden lämpliga för tält, storkök och bajamajjor. Rålambshov, Humlegården, Fredhällsparken, Tantolunden, och för all del i princip hela Djurgården. Där finns det gott om plats, minsann, för säkert 100 000 människor totalt. Vi klarar det här!

Om jag hade minsta lilla förtroende för Stefan Löfven som regeringschef och ytterst ansvarig för Sveriges väl tidigare, så är detta fullständigt förbrukat i och med detta besked. Stefan Löfven lever i det blå. Det råder fullständig kaos i vårt land, och istället för att försöka lösa krisen genom att exempelvis införa gränskontroller, sänka ersättningsnivåerna eller signalera att Sverige inte klarar mer - så gör man snarare precis allt man kan för att förvärra och fördjupa denna kris.

Så...migranter i tältläger i Turkiet och Mellanöstern tar sig alltså till gamla goa Svedala för att bo i tältläger vintertid till en ofantligt högre kostnad, samtidigt som kommunerna redan går på knäna. Samtidigt som vi enbart i september månad registrerade 24000 asylsökande, plus ett stort mörkertal som försvunnit ut i parallella samhällen utan att polisen tillåts göra ett dyft.

Regeringen har fullkomligt spårat ur och står handlingsförlamad i krisen, i den mening att man inte vågar eller förmår göra det man faktiskt måste. Sverige måste minska sin attraktivitet - punkt slut. Att inte någon kan ta bladet från munnen och tala samma språk som exempelvis kommunalråden ute i landets verklighet är fegt, patetiskt och ett synnerligen ansvarslöst svek. Men, som man säger, sent ska syndaren vakna.

http://www.expressen.se/nyheter/regeringens-beslut-om-flyktingsituationen/