Dansk utrikesminister värnar danska intressen

Danmarks utrikesminister Kristian Jensen lever, till skillnad från sin svenska kollega med partikamrater, uppenbarligen i verkligheten. Jensen går kraftigt ut med att man inte är intresserade av att ta ansvar för Sveriges vettlösa hållning av asylhanteringen, och motsätter sig en omfördelning av asylsökande från Sverige till andra EU-länder.

Utrikesministern menar bland annat att varje enskilt land valt sin egen inriktning på flyktingpolitiken, och att det sedan är upp till varje land att hantera konsekvenserna av sina val. Sunt bondförnuft, kanske kan tyckas, men just detta råder det skriande brist på i Sverige idag.

EU och många av dess mekanismer fungerar inte längre. Utan att framföra osanning törs jag påstå att detta står klart för samtliga Europas länder förutom just Sverige, som ju till förbannelse när en förhoppning om att övriga länder ska "ta sitt ansvar" efter påtryckningar från den så övertygande Stefan Löfven. Det har inte blivit så hittills, och kommer inte heller att bli så under vintern.

Och nu ska regeringen begära pengar av EU för att hantera inflödet. Man arbetar fortsatt i helt fel ände. Metaforen med den kapsejsande båten, som Sveriges regering hellre vill ösa vatten ur än faktiskt dra upp på land och reparera, står sig fortfarande väldigt bra. Tragiskt nog.

Det går bra nu

Schengensamarbetet har kollapsat. Dublinförordningen likaså. EU:s fördelningssystem med flyktingkvoter fungerar inte alls som man tänkt sig. Hittills har 1375 personer omfördelats inom EU. Cirka 158 000 finns fortfarande kvar i Italien och Grekland, samtidigt som tusentals varje dag strömmar in i Europa.

Nu kräver Stefan Löfven att Sverige ska bli avlastat av andra länder, som han menar måste ta sitt ansvar. Donald Tusk håller med - Sverige verkar minsann ansträngt. Men även om detta initiativ skulle realiseras spelar det mindre roll med tanke på hur lång tid det skulle ta (lång tid alltså), vilka faktiska konsekvenser det skulle få (inte speciellt dramatiska), och särskilt på grund av att mellan 1000 och 2000 nytillkomna personer söker asyl i Sverige varje dag.

Löfven vill inte förstå vad det i grund och botten handlar om. Och om han nu gör det så vägrar han ta ansvar för sitt land. Att försöka få till stånd en omfördelning av säg 20 000 asylsökande i en lång och omständlig process när det på ungefär två veckor fylls på med samma mängd människor löser absolut ingenting.

Det handlar om en enda sak. Det handlar om att med signalpolitik minska söktrycket gentemot Sverige. Andra åtgärder förblir verkningslösa.

Sänkta bidrag, mindre generösa bedömningar, minskade möjligheter att få hit anhöriga, striktare ålderskontroller av ensamkommande samt tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta är steg som Sveriges regering hade kunnat ta i dessa tider av kris. Så även att göra en Danmark och informera i utländsk press om just de åtgärder man just vidtagit, samt hur prekär situationen faktiskt är i landet.

Stefan Löfven kan böna och be hur mycket han vill, han kan kritisera andra stater i tid och evighet, och han kan få medhåll och beröm av både Juncker, Tusk och Ban Ki-moon. Detta löser dock ingenting för Sveriges del. Hur länge ska detta vansinne tillåtas fortgå?

Goda kålsupare

Sverigedemokraterna valde inför partiets landsdagar i slutet av november att neka vissa journalister ackreditering. Detta med hänvisning till platsbrist, samt den något tveksamma motiveringen att de som tillåts bevaka eventet har en historia av att "sköta sig professionellt" och är personer som SD "har förtroende för." Av de fem som ansökt från Aftonbladet erhöll exempelvis två initialt ackreditering.

Nu ändrar sig dock partiet och ber dessutom om ursäkt. Alla journalister är välkomna till Scandic Star i Lund 27-29 november.

Kritiken har föga oväntat varit hård från journalistkåren. Jan Helin på Aftonbladet menar att tilltaget tydligt visar på hur SD ser på demokrati och pressfrihet. Lena Mellin hävdar att Stalins anda vilar över partiet. Statsvetaren Jonas Hinnfors uttrycker sig mer försiktigt, och anser att agerandet är problematiskt i en demokrati.

Jag förstår resonemangen, men samtidigt gör jag det inte. Stängs journalister ute från en konferens hotas demokratin. Stängs ett folkvalt riksdagsparti kategoriskt ute från alla politiska samtal och allt inflytande av de andra folkvalda partierna - så främjas den?

Det är givetvis helt fel att ett riksdagsparti använder sig av någon form av vedergällningstaktik gentemot kritiska journalister. Alla partier ska granskas, och SD förtjänar absolut kritik för sitt tidigare beslut. Men bilden nyanseras en aning om man med öppna ögon tittar på hur goda kålsupare de på andra sidan staketet faktiskt är.

Att högljutt och förfärat påstå att Sverigedemokraterna utan respekt för demokratin "stänger ute", samtidigt som man i betydligt viktigare och större sammanhang gör precis samma sak, tyder på total avsaknad av självinsikt, analysförmåga samt rimlig och välbehövlig objektivitet. 

I sammanhanget är det värt att nämna att SD fortsatt inte är välkomna på Nobelmiddagen, trots att man representerar var femte svensk medborgare. En verklig vitamininjektion för demokratin.

Förtroendet i botten

En färsk undersökning från Aftonbladet/Inizio, som omfattar 1127 intervjuer utförda mellan 19 och 23 oktober, torde medföra visst huvudbry för regeringen.

Ynka sex (6) procent av respondenterna anser att statsministern gör ett mycket bra jobb. I andra änden återfinns hela fyrtiotvå procent som anser att Löfven gör ett mycket dåligt jobb. Detta är en dubbelt så stor procentandel än som anser att han gör ett mycket bra eller ett ganska bra jobb.

Det är svårt att anklaga statsministern för att vara inaktiv. Stefan Löfven reser mycket, syns knappast mindre i media än vad Reinfeldt gjorde, och strävar uppenbarligen efter att axla en ledarroll internationellt under svåra tider för Europa och EU. Det är knappast där problemet ligger.

Människor i Sverige är med rätta djupt oroliga för rådande samhällsutveckling som på sikt hotar vår välfärd, vår sammanhållning och vår trygghet. De svar Löfven givit på de otroligt viktiga frågor som ställts ute i landet har varit stöpta i en mix av försiktighet, idealism och nonchalans.

Återkommande har statsministern proklamerat att alla Europas länder måste ta sitt ansvar, samtidigt som Sverige i allt större utsträckning gått sönder. Det är oförståeligt, och snudd på oförlåtligt, då en svensk statsministers primära uppgift till syvende och sist måste vara att värna svenska medborgares väl och ve. Löfven är inte Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Fast Stefan Löfven regerar med två oseriösa partier och konsekvent får kalla handen av Alliansens företrädare förtjänar han inte bättre än vad Inizios undersökning visar. Även en svensk statsminister i en svag minoritetsregering har väldigt stor makt att agera, men där har Löfven i allra högsta grad misslyckats. Bristen på politiskt ledarskap och oförmågan att strategiskt kunna manövrera i en djup internationell kris har under 2015 verkligen skinit igenom.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21691367.ab

Sorgenfri äntligen tömt

Migrantlägret i Malmö är nu tömt på både tiggare och aktivister. Polisen vågade till slut agera utifrån lagbokens ramar och till och med fysiskt flytta på människor som bröt mot ordningsstadgarna. Olovliga bosättningar är...just det, olagliga, och vi kan inte tillåta människor att vara olika inför lagen.

I ett och ett halvt år har Sorgenfri varit bebott av hundratals romer. Bergen av sopor har vuxit, det finns inget rinnande vatten och stora mängder avföring kan sprida smitta. Detta borde självfallet ha åtgärdats redan för länge sedan.

Turerna har varit många, och kommun och myndigheter har nästan slagit rekord i uppvisad galenskap och handlingsförlamning. Att man har lagar, förordningar och regler att följa är givetvis precis som det ska vara, men i detta fall har både existerande regelverk som möjliggjort en avhysning samt allt vad sunt förnuft heter kastats överbord.

För ett par månader sedan slog Länsstyrelsen fast att man inte kunde avhysa romerna då man saknade möjlighet att fastställa somligas identitet. Och nu ska markägaren, som länge vädjat till både polisen och kronofogden om hjälp, betala hiskeliga 375 000 kronor för städning och rivning. Det är fullständigt tokigt att det oskyldiga offret ska stå till svars. I rättvisans namn borde han snarare få skadestånd från de myndigheter som ignorerat hans minst sagt besvärliga situation.

Regeringens nationelle samordnare för utsatta EU-medborgare, Martin Valfridsson, står (hör och häpna) bakom beslutet att riva lägret. Han menar att man inte kan särbehandla människor och att vi måste införa nolltolerans mot att bosätta sig utan tillstånd på all mark i Sverige. Rakryggat vågar Valfridsson även peka på skillnaden polisen gör mellan utsatta svenskar och utsatta rumäner. Den förstnämnda gruppen lagförs, medan man inser hur lönlöst det är att jaga efter den senare. Det är ingen positiv utveckling.

Det står efter Sorgenfri klart att äganderätten måste stärkas, och att regelverken måste anpassas utifrån den bistra verklighet som råder i Sverige idag. Förhoppningsvis inser fler än Martin Valfridsson det.

Mobilfria klasser ingen lösning

När jag gick på låg- och mellanstadiet på 90-talet fanns inga mobiltelefoner i klassrummen. I brist på distraktioner riktade vi elever fullt fokus på läraren som undervisade framme vid katedern, och skolresultaten kom därefter. Det var en bättre tid, utan käbbel, med lärare som slapp tjata på elever att lyssna.

Fast...nej, det var ju inte riktigt så. På vår tid hittade vi på andra saker att leva rövare med. Skriva lappar fyllda med trashtalk och skicka mellan varandra, eller göra fula grimaser då läraren tittade bort. Vika och kasta pappersflygplan. Spela hänga gubbe med bänkgrannen. Läsa en tidning gömd i en bok. Och så vidare. 

Saken är den att det alltid kommer att existera frestelser för skolelever. Just nu kanske det är en mobiltelefon, och om femtio år är det något annat. Det är som alltid enklast att helt sonika förbjuda, och bland annat frånta ansvarstagande elever möjligheten att nås av sina föräldrar under lektionstid, men i grund och botten handlar det om två saker: disciplin och respekt.

Barn tar till sig saker väldigt fort, och barn är inte dumma. De kan tveklöst lära sig vad disciplin och respekt betyder. Om jag nu inte helt missminner mig fick jag i tidig ålder från både hem och skola lära mig att undervisning är något man tar seriöst, att lärare ska lyssnas på, och att det mer eller mindre är min plikt att sträva efter goda resultat.

Visst ägnade jag mig också åt flams och trams emellanåt, det gör alla. Donken skrev hånfulla lappar om Jarmo Myllys, och jag skrev nidramsor tillbaka om Djurgårdens IF, och läraren surnade till då hon upptäckte våra illdåd. Generellt anammade jag dock de kloka råd mina föräldrar och lärare gav mig och skötte mig väl i klassrummet.

Det är enkelt för vuxna att förbjuda. Det är svårare och kräver mer för vuxna att få barn att förstå varför skolan är viktig, och hur tacksam man bör vara att få gratis undervisning. Att mobiltelefoner i klassrummet inte ska ringa och plinga under lektionstid kan nog alla vara överens om, och om en elev återkommande stör undervisningen borde läraren rimligtvis få beslagta telefonen. Däremot är ett totalförbud fel väg att gå, och en lösning som kännetecknas av att vuxenvärlden av slöhet och cynism kapitulerat.

Narkotikadödligheten ökar

Narkotikan skördar alltfler liv i Sverige. 2014 dog 765 personer av drogrelaterade orsaker, och Sverige har trots förbudsivrande och ståndaktigt knarkkrig näst högst dödlighet per capita i EU. Även antalet individer som läggs in på sjukhus för drogrelaterade åkommor har ökat kraftigt de senaste åren. Sedan 1989 har den siffran tredubblats, enligt Socialstyrelsen.

Man kan med rätta ställa frågan varför vi i Sverige med bergfast övertygelse håller fast vid en strategi som uppenbarligen inte fungerar, och som kostar oss både ofantliga resurser och människoliv. Om utvecklingen bara går i negativ riktning för varje år som passerar, varför reagerar man inte?

Återigen ställer den höga graden av politisk korrekthet i det offentliga samtalet till det, och stryper fruktbara resonemang kring andra tänkbara lösningar. Ja, det är faktiskt precis så det är.

När det gäller invandring finns för många fortfarande bara två lägen - antingen vill man öppna gränserna, eller så är man skumraskig och otäck xenofob. I narkotikadebatten gäller följande: antingen hatar man knark och gör allt för att sopa rent på gatorna för människans bästa, eller så är man själv naiv och flummig smygpundare. Gråzoner existerar inte.

De som är för en mer liberal, vårdinriktad linje med primärt fokus att få ner antalet dödsfall och samhällskostnader har helt enkelt "gett upp." Knark är knark och knark ska bekämpas med näbbar och klor, punkt slut. Det är vad Svensson ute i stugorna vill höra. Sedan får statistiken säga precis vad fan den vill.