Konkreta åtgärder istället för kärleksbombning

Efter helgens fasansfulla händelser i Paris känns det mesta väldigt hopplöst. Terrorn slog till i Europas hjärta och ett av världens främsta turistmål. Det kan givetvis lika gärna hända även i Stockholm, där hundratals människor råkar ha oturen att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Världen går åt helt fel håll, och man kan undra vad som görs för att motverka det. Svaret på terror kan inte vara det naiva mantrat att vi med kärlek och tolerans minsann visar att vi inte är rädda för de dumma och odemokratiska terroristerna. För jag är rädd, och många med mig. Jag är djupt orolig och bekymrad för framtidens Sverige och Europa. 

Svaret på terror måste vara att utöka resurserna till de myndigheter som arbetar för att utföra statens primära uppgift: att garantera sina medborgares säkerhet och bekämpa fientliga angrepp. Inte kärleksbombningar, mångfaldsdemonstrationer eller försonande samtal som hittills varit receptet i blåögda Svedala.

EU-samarbetet är sedan en tid på god väg att fullständigt braka samman, då mer nyktert lagda regeringschefer inser att man inte kan förlita sig på Bryssel, och stå bakom dess tanke om i princip helt fri rörlighet. Det har aldrig någonsin fungerat som så att en nation fullt ut kunnat lita på att någon annan ska göra dess jobb. Historielösheten på sina håll och kanter inom unionen är anmärkningsvärd, och i vårt land kanske den är allra värst.

Sverige måste strama till och skydda sina gränser. Sverige måste kontrollera inflödet av människor och varor, för ingen annan kommer att göra det åt oss. I den änden börjar vi. Sedan måste vi utöka polisens och SÄPO:s resurser kraftigt, och höja straffen för aktiviteter relaterade till terrorism. Underrättelsearbete är givetvis av gigantiskt betydelse, men än viktigare är att faktiskt minska den ohämmade invandring som givetvis är den enskilt största anledningen till att vi kan stoltsera med över 300 svenska IS-krigare från våra enorma utanförskapsområden.

Varför finns staten? Varför går vi med på så grova inskränkningar av våra friheter, och vad betalar vi skatt för? Ja, i första hand beror detta på att staten tar över våldsmonopolet och säkrar sina medborgares trygghet. Detta får aldrig, aldrig, aldrig komma i andra hand.

Alliansen är död

...eller? Frågan måste rimligtvis ställas i denna oroliga tid, då exempelvis Centerns partiledare Annie Lööf till synes helt tappat begreppen och som enda riksdagsparti ifrågasatt införandet av temporära gränskontroller. Man har även  talat om att de asylsökande själva ska ordna sitt eget boende, vilket hade lett till än mer trångboddhet  och utanförskap i storstädernas ytterområden. Hur som helst har sprickorna i synen på individ kontra kollektiv har på ett övergripande plan blivit tydliga på senare tid.

Många nyanserade politiska debattörer ser idag större ideologiska likheter mellan M, KD och SD än inom den forna Alliansen. Det gäller inte bara invandringspolitiken, där de två förstnämnda nu i viss utsträckning kopierat det SD förespråkat i flera år och således återvänt till sina historiska och mer restriktiva rötter, utan även inom ett flertal andra områden.

Dessa tre högerpartier delar likartat synsätt på vad ordning och reda ska innebära i praktiken. De vill se ett stärkt polis- och rättsväsende samt ett upprustat försvar. De förespråkar låga skatter och värnar familjens roll i betydligt större utsträckning än FP och C. De står för en utpräglad antisocialism, och har en traditionalistisk syn på samhällets utmaningar. I grund och botten är moderaterna, sverigedemokraterna och kristdemokraterna genuint konservativa, trots ett nära decennium långt moderat avsteg från den övertygelsen.

Vi lever i ohyggligt intressanta tider för svensk partipolitik. Kommer Alliansen att kunna hålla ihop och gå till val med ett gemensamt manifest 2018? Jag är i ljuset av vad som skett de senaste månaderna personligen mycket skeptisk. Förändring är bra, sägs det, och kanske har statsministern rätt i att den typ av blockpolitik vi vant oss vid faktiskt är skadlig.

Består regeringen om tre år av en vänsterliberal koalition med S, MP, FP och C? Eller vänder vindarna så kraftigt att M kan tänka sig att sätta sig ned med SD och KD? Tja, den som lever får se.

Norrbotten för kallt och snöigt

Jag noterar i Norrbottens-Kuriren ytterligare en incident då asylsökande vägrat "gå av bussen", ett begrepp som snart lär bli en klassiker i folkmun. Denna gång handlade det om fyra familjer från Afghanistan och Kurdistan som tackade nej till ett boende i Junosuando med motiveringen att det "låg för avsides", "var för kallt" och att mängden snö inte var till belåtenhet.

Nej. Junosuando är knappast Cap d'Ail på Rivieran där välkyld champagne flödar ombord på lyxyachterna nere i marinan. Det är däremot tryggt, lugnt och fredat från krigets fasor. Det är dessutom gratis. Man kan tycka att det borde räcka så för någon vars liv står på spel. Man kan även resonera kring hur otroligt provocerande och otacksamt lokalbefolkningen anser att de asylsökandes ställningstagande är.

Stefan Löfven driver redan linjen att fler EU-länder ska ta sitt ansvar. Kanske bör han även förorda att södra Frankrike ska dela med sig av sitt behagligare klimat till Tornedalen, så att de asylsökande trivs bättre med tillvaron. Chanserna för att det ena eller andra blir verklighet är ungefär lika stora.

Rätt väg för (m)

Moderaterna vill införa gränskontroller och väsentligt tuffare regler för asylsökande, vilket mer eller mindre skulle innebära att gränsen stängs för en tid. Ett drastiskt beslut, måhända - men ett nödvändigt sådant i ett läge då Sverige går på knäna. Det vårt land behöver just nu är ett kraftigt minskat inflöde så att myndigheterna kan få kontroll över situationen.

Skulle moderaternas SD-politik bli verklighet kommer Sverige att bryta mot ett antal regler, konventioner och människorättslig praxis, hävdar kritikerskaran där bland annat Anders Ygeman ingår. Det är nästintill skrämmande att Sveriges inrikesminister inte förmår se till verklighetens Europa.

Elisabeth Svantesson har fullständigt rätt i att Sverige inte ensidigt kan leva upp till tydligt förlegade och icke-fungerande konventioner, vilket är vad vi gör idag. Samarbete och solidaritet EU:s länder emellan är dött och begravet sedan länge, och många andra ser förmodligen Sveriges vägval som ett varnande skräckexempel på handlingsförlamning och politisk flathet.

De gamla nya moderaterna har slutligen lyckats dyrka upp sina mentala bojor i denna så viktiga fråga för Sveriges framtid. Det var inte en dag för tidigt.

Åsiktskorridoren lever och frodas

Niklas Strömstedt framförde i lördagens avsnitt av Så mycket bättre en politisk version av Ace of Base's gamla hit Happy nation. Bland annat proklamerade Strömstedt återigen sin antipati gentemot Sverigedemokraterna, samt alternativa nyhetssajter som exempelvis Avpixlat.

Som bekant fick Christer Sandelins uttalande om att han vill se Jimmie Åkesson som statsminister stor uppmärksamhet och i princip uteslutande negativ kritik. Strömstedt däremot fick stående ovationer av sina artistkollegor. Sven-Bertil Taube menar att SD kan slänga sig i väggen, Jenny Berggren var stum av beundran och även Lisa Nilsson passade på att hylla Strömstedts kritiska text. Alexandra Pascalidou påstår att låten lyft Sverige, och Sarah Dawn Finer menar att det Strömstedt gjorde var både viktigt och modigt.

Christer Sandelin stod helt ensam och ingen kom till hans försvar, trots att det rimligtvis finns fler artister där ute som sympatiserar med SD. Niklas Strömstedt, som framför ett starkt kritiskt politiskt budskap i ett familjärt forum vars lämplighet för sådant kan diskuteras, får idel beröm och hyllningar.

Allt tal om åsiktskorridor och ett debattklimat med ytterst lågt i tak ter sig än mer som en sanning än som ett uppdiktat falsarium från höger. Så även en genomgående naivitet och oförmåga att se en komplex och svår situation för vårt land i annat än svart eller vitt.

Strömstedt menar säkerligen väl, och han har givetvis all rätt att äga en politisk övertygelse. Däremot visar han upp en skriande oförståelse inför de gigantiska problem som Sverige just nu står inför. Kärleksbudskap löser inte bostadsbrist eller utanförskap. Att så många fortfarande tävlar om vem som är mest förbehållslöst tolerant, humanistisk och god, när det för länge sedan slutat vara vad som behöver diskuteras, visar att en stor del av svenska folket saknar politisk analysförmåga, verklighetsförankring och konsekvenstänk.

Ska man prata om mod idag, som Sarah Dawn Finer gör, så handlar det knappast om att kritisera Sverigedemokraterna. Idag är det snarare modigt att göra det som Sandelin gjorde i andra änden av spektrat, och således riskera både social utfrysning och en karriär i stå. Det är en sorglig utveckling av det offentliga politiska samtalet.

Opinionen har svängt

I september tyckte 44 procent av de tillfrågade att Sverige bör ta emot fler flyktingar, enligt DN/Ipsos. Andelen som ville ta emot färre var vid denna tid 30 procent. En färsk mätning ställer dessa siffror på ända, då andelen som nu vill ta emot fler sjunkit till 26 procent. 42 procent av väljarna vill se att Sverige tar emot betydligt färre, eller något färre, än idag.

Ett par intressanta slutsatser kan dras av undersökningen. Bland annat bekräftas återigen att män överlag är mer restriktivt lagda än kvinnor. Endast 19 procent av de tillfrågade herrarna anser att Sverige bör ta emot fler asylsökande, medan 51 procent vill se ett minskat inflöde. För kvinnor är siffrorna 33 kontra 34.

Centerpartiets väljare är mer skeptiska än sin partiledning (22 för ökat mottagande, 39 för minskat), socialdemokraterna och folkpartiet har synnerligen likartade siffror (37-38 för ökat mottagande, 26-25 för minskat), och man ser tydligt hur skepsisen ökar bland befolkningen ju äldre respondenterna är.

Det kanske mest anmärkningsvärda är dock siffrorna för extrempartierna MP och V. 46 procent av miljöpartiets väljare vill se ett ökat mottagande, och endast 14 procent vill se en minskning. För vänstern är siffrorna 50 respektive 19. Att vilja stå upp för den lilla, svaga människan är i grunden gott och beundransvärt. Om det ändå vore så okomplicerat...

Den naivitet och kortsiktighet som vänsterpartiets och miljöpartiets väljare demonstrerar, i tider då Sverige som välfärdsstat balanserar på en mycket slak lina, är uppseendeväckande. Att dessa två partiers företrädare har ett reellt och oproportionerligt inflytande över hur Sverige styrs är helt enkelt inte rimligt, och har redan lett till nog stor skada. Regeringsombildning, herr statsminister?

http://www.dn.se/nyheter/sverige/valjarna-vander-i-flyktingfragan-1/

Löfven borde lyssna till Persson

Förre statsministern Göran Persson konstaterade i sin bok Den som är satt i skuld är icke fri (Atlas, 1997) att vi i Sverige är rädda att lyfta fram det personliga ansvaret. Rådande politiska kultur kännetecknas av att ansvaret ligger hos kollektivet – partiet, gruppen eller rörelsen. Persson efterfrågade personer inom politiken med mod och vilja att kliva fram, stå till svars, och om det inte går rätt, en beredskap att ta konsekvenserna och avgå.

I en senare självbiografi med titeln Min väg, mina val (Bonniers, 2007) skrev Persson följande: ”I dåliga tider är det däremot inte särskilt svårt att inse vad som behöver göras. Det svåra är att göra det. Jag gjorde det som krävdes. Däri låg min styrka.”

Oavsett om man köper Göran Perssons historieskrivning eller inte står det klart att båda ovanstående resonemang har synnerligen stark bäring på vår samtid. Vi lever i vad som utan tvekan kan beskrivas som dåliga tider, och svenska folket efterlyser ansvarstagande och modiga politiker som kliver fram och leder. Folket vill ha politiker som gör vad som krävs i en mycket orolig omvärld.

Vill man inte personligen styra skutan, eller saknar man helt enkelt förmågan, gör man klokt i att ställa sig vid sidan om. Detta borde gälla oaktat partifärg, med respekt för väljarkåren och sitt lands bästa i första rummet.

Nuvarande statsminister Stefan Löfvens förtroendesiffror är knappast någon indikation på att saker och ting skulle gå rätt, för att använda Perssonska termer. Man kan anta att det Löfven åstadkommit hittills, i den fråga som fullständigt överskuggat allt annat sedan sommaren, i väljarnas ögon varit kortsiktigt och verkningslöst.

Ynka sex procent av respondenterna i en undersökning från Aftonbladet/Inizio anser att statsministern gör ett mycket bra jobb. Femton procent anser att han gör ett ganska bra jobb. I andra änden svarar hela fyrtiotvå procent att Löfven gör ett mycket dåligt jobb som Sveriges statsminister. Samtidigt konstaterar Novus att förtroendet för Löfven nästan halverats på ett år. Som statsminister brukar förtroendet i regel öka. Dessa siffror torde medföra skrämselhicka för vilken politiker som helst.

Göran Persson verkade visserligen i en annan tid än Löfven, med helt andra parlamentariska förutsättningar och politiska utmaningar. Det är måhända inte rättvist att jämföra de bådas förhandlingsposition gentemot det övriga politiska spelfältet, särskilt inte i och med Sverigedemokraternas intåg. Men i vårt parlamentariska system har en svensk statsminister, även fast han leder en minoritetsregering, stora möjligheter att få saker och ting gjorda. Stefan Löfven kommer inte undan politiskt ansvarsutkrävande.

I en situation på hemmaplan som till och med statsministern själv beskriver som ohållbar krävs precis det som Göran Persson i tydliga ordalag satte på pränt. Löfven måste kliva fram där det blåser som allra snålast, med kraftfulla åtgärder för att få ordning på ett land som i allt snabbare takt blir både svagare och kyligare. Som högst ansvarig för Sveriges väl och ve fungerar det inte att gnälla på andra stater i tid och otid, samtidigt som väldigt lite sker för att åtgärda vårt eget lands skenande kostnader och samhällspolitiska problem.

Medan man i goda tider alltid har många alternativ, så är det i dåliga tider inte särskilt svårt att inse vad som behöver göras. Det svåra är att göra det, skrev alltså Persson. Vill inte statsminister Löfven försöka åstadkomma en genuin förändring, och personligen stå upp för dess konsekvenser, bör han inte längre leda landet. Vill han det, kanske han bör inhämta kraft och beslutsamhet i ordförande Perssons litterära verk.