En sund patriotism

Göteborgspostens kloke ledarskribent Adam Cwejman skriver idag om Sveriges behov av en sund patriotism. Cwejman menar att en typ av positiv och öppen nationalism, genomsyrad av de historiska utmaningar vi ställts inför samt de idéer vi gemensamt står bakom, är av yttersta vikt i tider som dessa. Även Ebba Busch Thor talade idag på KD:s riksting om värdet av en nationell gemenskap. Att opinionsbildare och politiker med annan partibok än SD pratar i sådana termer är synnerligen glädjande, och ett steg i rätt riktning.

Att folklig nationalism och patriotism knappt existerar idag, förutom då vi firar midsommar eller tittar på för svenskt vidkommande viktiga fotbollsmatcher, är djupt beklagligt. I det avseendet är vi ett mycket fattigt land som inte förstår hur mycket vi har att vara våra föregående generationer tacksamma för.

Som Cwejman påpekar har det sina historiska förklaringar, varav den kanske allra viktigaste stavas frånvaro av ockupation och krig i modern tid. Det sena 1800- och tidiga 1900-talets nationalism är fullständigt bortglömd, då vi kanske haft det för bra och stått utanför två gigantiska globala krig med oerhörd betydelse för världen och dess nationer. Samtidigt så har svenska folket historiskt sett minsann också upplevt och genomlidit otaliga krig, farsoter, svår fattigdom, enorm utvandring, yttre hot under i princip hela dess existens och 1809 en traumatisk förlust av östra rikshalvan.

Vi är märkliga i Sverige. Staten kan tillåtas bli hur stor som helst. Vi älskar staten, som ger oss så mycket. Staten är godhjärtad och rättvis. Men tanken på själva nationen som ett sammansvetsande kitt, som något att vara stolt över, som något att stå upp för, som något att hedra...nej. Tanken att vårt folks historia och kulturella särart skulle vara värd att bevara, och kanske till och med kan anses vara det mest värdefulla vi har, betraktas som otäck och smutsig. Sådana resonemang leder till magont och vämjelse hos väldigt många. Det är verkligen beklagligt.

Sverige, och vad vi tillsammans åstadkommit i detta land genom historien, är utan omsvep någonting att hålla högt. Vi är ett av denna planets mest framstående, rika, innovativa, bildade och humanistiska folk. Åtskilliga generationer svenskar har, för kung och fosterlands väl och ve, slitit ont under hela sina liv och gjort vårt land till ett globalt föredöme.

Förhoppningsvis kommer diskussionen kring en sund patriotism, en folklig gemenskapstanke, att ta allt större plats i den samhällspolitiska debatten. Utan att folk känner sig illa till mods. Utan att diskussionen får slagsida i ett hav av skitnödiga anklagelser om rasism och främlingsfientlighet.

En strimma hopp

KD håller riksting i helgen, och den i särklass mest intressanta frågan gäller DÖ, och det kraftiga motstånd som till synes kan uppbringas mot den. Det är dessvärre högst tveksamt att något händer på grund av Busch Thors positiva hållning, men skulle en majoritet rösta för att lämna torde överenskommelsen i sin helhet vara dödsdömd. Kristdemokraternas ringa väljarstöd till trots. Hoppas kan man alltid...

Skulle man inte kunna beskriva Decemberöverenskommelsen som en boxningsmatch där ena parten, som fått ta första tunga smällen och kommit av sig lite, sänker sin guard och helt sonika låter motståndaren spöa på honom i tolv ronder, samtidigt som han hävdar att motståndarens svingar är både smärtsamma för honom själv och skadliga att bevittna för den stora massan åskådare, och på samma gång påstår att han trots den brutala misshandeln minsann ska vinna nästkommande match fyra år framåt i tiden? Vad säger de som på olika sätt investerat i honom, och förväntat sig att han ska kämpa för sin sak?

Läggmatcher är, givetvis, förbjudna inom boxningen. Odemokratiska, ogenomtänkta och ohederliga kapitulationer inom politiken som ytterligare spär på det folkliga föraktet borde inte heller accepteras. Gör om och gör rätt, för Guds skull.

Skönt vara obrydd

Varje dygn bombarderas vi av nyheter, och jag läser de flesta med större angelägenhet för Sverige.  Det är oftast väldigt tillfredsställande och givande att hålla sig a jour med verkligheten. Men vissa dagar när klockan ringer infinner sig tveklöst känslan av att jag, vars levnad inte ens nått 30-strecket, bara hade velat dra mig tillbaka för återstoden av mina dagar och inte längre bry mig om vad som händer och sker.

Att följa samhällsutvecklingen är emellanåt så otroligt psykiskt tärande att jag bara vill ge upp. Fine, kör ert race mot avgrunden, jag orkar inte längre lägga någon energi på det. Jag vill skaffa mig ett litet torp på landet, med mil till nästa granne, och bara sitta där drickandes kaffe och tittandes på fåglar, bränd och passé utan tillgång till internet. Samhällspolitiskt lobotomerad.

Det är verkligen, verkligen jobbigt att engagera sig varje dag. Frustration, uppgivenhet och ilska tar betydligt större plats då jag insuper nyheter än hoppfullhet, tillförsikt och glädje. Och det har bara blivit värre med åren. Kan det verkligen göra ens hälsa gott att stånga sig blodig, och gå omkring och sucka för sig själv, varje dag, över saker man inte kan påverka? Det må vara A Brave New World come true, men att vara fullständigt obrydd om vad som händer och sker på ett övergripande plan i samhället vore, väldigt ofta, en befrielse.

Vi kämpar på tillsammans

- Och om det faktiskt inte längre går, vad gör vi då?

- Är Anders Danielsson helt plötsligt landsfader i gamla Svedala och den som manar folket till samförstånd och gemenskap?

- Är detta den enda lösning man kan tänka sig från regeringens och myndigheternas sida?

- Ska svenska ungdomar inte längre få idrotta?

- Är "ta ansvar" månne den mest slitna och verklighetsfrånvända klyschan genom tiderna?

- Om landet till ytan inte är fullt, som Reinfeldt sade, varför måste man ens skicka ut nedanstående pressmeddelande från Migrationsverkets sida?

- Finns det verkligen inte någon typ av tak på vad Sverige kan klara av?

http://www.migrationsverket.se/download/18.27485d6514fa83199cf1ea3/1444218702207/Appellen.pdf

Kejsaren är naken

Den nyligen haussade professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, tweetade här om dagen budskapet att hjälp på plats i närområdet är över tio gånger mer kostnadseffektivt än att ta emot asylsökande i Sverige. Tja. Med tanke på vilken plats på piedestalen han fått ta de senaste veckorna och hur mycket människor lyssnar på honom i alla möjliga sammanhang så borde han ju veta, om någon.

Säg att ett parti i ett land är befläckat av en stor mängd fula skandaler och osympatiska uttalanden. Ponera att partiets historia är rejält skamfilad och att deras företrädare gång efter annan blivit utskällda och attackerade. Räkna med att en stor majoritet hellre skulle skjuta sig i pannan än rösta på partiet, av principiella skäl, och kallsinnigt avslutar relationer med jobbarkompisar och bekanta som väljer att göra det.

Tänk om det partiet, i en viss begränsad fråga, är det enda partiet som faktiskt är rätt ute, och har varit det sedan frågan fortfarande befann sig i sin linda. Tänk om detta är fallet oavsett vilken agenda partiet har i förlängningen eller vilka mörka krafter som påstås styra dess politik. Tänk om man företrätt en nykter, realistisk och saklig linje medan alla andra inte vågat eller haft förmåga att lyfta blicken.

Att då vifta bort problemet, standardisera åsikterna i en enda riktning längsefter korridoren och vägra se på fenomenet i fråga ur andra perspektiv, enbart på grund av att dessa kommer från en avskydd meningsmotståndare, är vare sig klokt eller ansvarsfullt. Det leder till en politisk låsning som otvivelaktigt är djupt skadlig ur en rad olika aspekter. Just i detta fall är det heller inte särskilt humant för den stora massan utsatta människor i vår omvärld.

Kejsaren har de facto inga kläder. Han har inte haft en tråd på kroppen sedan en lång tid tillbaka. Oavsett vem det är som säger det, och vilka bakomliggande anledningar som spelar in, så är det knappast mindre sant.

Bevara monarkin

Fyra riksdagsledamöter från fyra olika partier vill i en debattartikel avskaffa monarkin. Intet nytt i sig, annat än att den rent tekniskt är författad över blockgränserna med en folkpartist inkluderad i vänsterhopen. Det heter att monarki som statsskick är förlegat, odemokratiskt, orättvist, ojämlikt och inkompatibelt med medborgerliga rättigheter.

Jag bryr mig inte så mycket om vad Sofia ägnar sig åt ideellt, vilken plats Carl-Philip slutade på i sitt senaste STCC-lopp eller vilken barnvagn Madde väljer att köpa. Jag måste inte bevittna varje kungligt dop eller bröllop. Däremot är det svårt att inte se att Sverige skulle bli ett väsentligt fattigare land utan vårt kungahus, inte minst som enande kraft nationellt. Båda konungen och hans familj åtnjuter dessutom stor symbolisk makt samt respekt ute i världen, och sedan Torekov kan kungahuset helt klart anses ha tjänat landet mycket väl och plikttroget trots den totala bristen på konstitutionellt inflytande.

Sedan var det ju det där med traditionen. Vi har, i princip, alltid haft en monark i vårt land. Fastän hans eller hennes roll har ändrats diametralt genom århundradena finns kungen eller drottningen ändå där som ett nav, en trygghet, och en fast punkt. Att bevittna kungens viktiga roll vid krissituationer, som exempelvis efter tsunamin 2004, torde innebära ytterligare skäl att kasta idén om att avskaffa monarkin i papperskorgen.

För kung och fosterland, hette det en gång i tiden. Fastän vi skriver 2015 finns det fortfarande starka anledningar att hylla den devisen.

http://www.expressen.se/nyheter/historiska-motionen-avskaffa-monarkin/

Löfvens schackdrag

I en längre intervju med Dagens Nyheter lanserar Stefan Löfven tre taktiska steg för hur Sverige och Europa ska hantera flykting- och migrantströmmarna i vår kaotiska nutid. Jag blir mestadels bestört och uppgiven.

Sverige och det internationella samfundet ska enligt statsministern bättre hantera orsakerna till konflikterna, både i Mellanöstern och i Afrika. EU-länderna måste mer rimligt omfördela ansvaret. Slutligen behöver Sverige få ordning på mottagandet. Så löser man problemen i Rosenbad. Vackra ord, rimliga önskemål - absolut. Men knappast ett resonemang stöpt i realism.

Det internationella samfundet är bakbundet och handlingsförlamat, inga andra EU-länder inklusive Tyskland vill ta ett Sverigeliknande ansvar, och att Sverige skulle få ordning på mottagandet på hemmaplan är helt avhängigt hur många man faktiskt tar emot. Volymer spelar självfallet en betydande roll, och så även signalpolitiken. På dessa punkter kan däremot inte regeringen tänka sig en förändring, inte alls. Ja, men lycka till då...

Löfvens beskrivning av dagens situation är inte hämtad ur verkligheten. Att påstå att det ändå är "förhållandevis få" som kommer till Europa, när fler än tusen personer anländer till enbart Sverige varje dag, är vettlöst och nonchalant. Det är som att påstå att ryssarna ju faktiskt ändå har ganska fin balettradition då Spetznaz landar på Gotland.

Statsministern har sedan länge flytt till en annan planet. Där styrs man av utopiska drömscenarion. Där är det viktigare att just nu framhålla att vi i Sverige är bäst i världen på solidaritet än att adressera alla de problem som kommunerna ute i landet står inför. Där löser man helt enkelt saker. Där kör man på. Rätt in i kaklet...

http://www.dn.se/nyheter/politik/nar-vi-hjalps-at-klarar-vi-mycket/