Svårt förstå IS

Islamiska Statens härjningar fortsätter. Att man begått bestialiska handlingar, mördat och fördrivit, och i grund och botten är att betrakta som terrorister står tämligen klart. IS måste bekämpas, på ett eller annat sätt, och just de militära insatserna mot organisationen bevakas väl av media.

I Sverige nås vi dock inte av hela bilden på ett förståeligt sätt: kopplingarna till Saudiarabien och andra regionala aktörer, finansieringen av krigsapparaten och samhällena, militär struktur, utrustning och utbildning, handeln med olja och andra produkter. Vi förstår inte de olika incitamenten för andra rebellgrupper att ansluta sig till IS, och hur detta går till i praktiken. Viktiga frågor kräver svar. Just nu tycks de mest djupgående journalistiska insatserna komma från Ryssland, vilket knappast är ett gott betyg till västlig media.

Ungefär 300 svenska medborgare har rest till Syrien och Irak för att strida för kalifatet. Bilden som förmedlas är att dessa yngre förmågor radikaliseras och ser framför sig en paradisisk tillvaro där koranens påbud är lag. Det är säkerligen så att den bilden stämmer till stora delar, men samtidigt skulle man också kunna tänka sig att det finns andra skäl till att ansluta sig till IS. Vad tjänar man som ung rekryt? Hur lever man? Vilka förhoppningar när man? Hur ser man på det västliga samhälle man lämnar? Även på individnivå finner man många frågor som ber om svar.

Man kan tycka att svensk medias bevakning av Islamiska Staten är något enkelspårig och onyanserad. För att förstå organisationen och den komplexitet som omger IS måste man vända sig till andra källor som inte enbart rapporterar kring ytterligare franska, amerikanska eller ryska bombräder, vilka troligtvis inte får några långtgående konsekvenser överhuvudtaget. Det är olyckligt att det kommit att bli så. Kunskap och förståelse är det primära steget för att kunna bekämpa en motståndare.

Sluta censurera

Folkhälsominister Gabriel Wikström (s) är knappast den förste politikern att förorda så kallade neutrala tobaksförpackningar med avskräckande bilder. Dessvärre kan det dock mycket väl bli så att just detta förslag blir verklighet, då regeringens utredare meddelat att det finns skäl till att liksom exempelvis Australien och Thailand införa detta. Allt i folkhälsans namn.

Rätten att äga sitt eget varumärke och således bland annat utforma en förpackning efter eget tycke och smak går om intet för tobaksbolagen. I butikshyllan ser vi troligen snart förpackningar som för tankarna till Konsums blåvita sortiment, och sannolikt också till DDR - om det nu inte vore för att de rent vidriga bilderna på sotiga lungor, döende bäbisar och motbjudande tandrader bjuder på viss variation.

Ja, tobaksbolagen säljer hälsovådliga produkter, men de äger faktiskt rätt att göra det. Och har man rätt att sälja en vara borde man även äga rätten att förpacka och utsmycka den som man själv vill (med vissa extrema undantag, möjligtvis). Tobaksindustrin må erbjuda en produkt man egentligen inte borde köpa, vilket manifesteras i ohyggligt hög statlig beskattning och stora varningstexter på paketen. Det räcker dock gott och väl så.

Samma gamla tugg

Sverigedemokraterna får 19,9 procent i SCB:s novembermätning. Förvisso är Statistiska Centralbyråns mätmetoder de allra mest ingående, och man intervjuar betydligt fler personer än Sifo, Ipsos eller för all del YouGov, men det förvånar undertecknad att så många bedömare är förvånade. Tecknen i skyn har ju funnits där hela tiden, och Sverigedemokraterna har fått 20-25 procent tidigare.

I gårdagens Aktuellt står PM Nilsson från Dagens Industri och Karin Pettersson från Aftonbladet och diskuterar denna senaste mätning. Man pratar om samma saker man alltid gjort, i synnerhet Pettersson. Att lyfta fram att SD är nazister och rasister, eller ett parti som "inte är som alla andra", är det klart viktigaste. Så sa man när SD kom in i riksdagen, och så säger man nu. Man lär säga det även om en majoritet av befolkningen skulle ta sin flykt till partiet.

Två så pass begåvade individer borde faktiskt kunna komma med något bättre, kanske söka en förståelse, eller eftersträva att lyckas greppa verkligheten. Oavsett om Sverigedemokraterna har en nazistisk bakgrund eller ej så är inte tjugo procent av Sveriges befolkning nazistsympatisörer. Det som är anmärkningsvärt är att tjugo procent av Sveriges befolkning faktiskt väljer att se förbi denna bakgrund.

Vad det beror på, ja, det är det som är nöten. Särskilt för det blödande parti Karin Pettersson står bakom.

Fullständigt fel fokus

EU-kommissionen har lagt fram ett förslag att i efterdyningarna av Parisdåden förbjuda vissa typer av jaktvapen. Av vad jag som icke-jägare förstår handlar det lite förenklat om halvautomatiska gevär som man slipper mantla efter varje skott. Vid exempelvis vildsvinsjakt menar mången inbiten jägare att halvautomatiska vapen är en nödvändighet.

Det är dock inte poängen i sig. Ansvarsfulla svenska jägare, som förvärvat vapen via mödosamma skjut- och teoriprov och förvarar dessa i pansarskåp på flera hundra kilo med avancerade låsanordningar, hade för min del gott kunnat jaga med helautomatiska vapen om det så krävdes för att fälla sina bytesdjur. Poängen är att EU riktar sig mot en oskyldig intressegrupp som till en överväldigande majoritet består av laglydiga medborgare som du och jag.

Lagliga vapen är i stort sett inget som helst bekymmer, vare sig i Sverige eller Europa. Extremt få lagliga vapen används vid brott i och med svårigheterna för kriminella att få tag på dem. Terroristdåd i synnerhet är ändå mer avlägsna. I princip samtliga bedömare menar att de vapen som idag används av kriminella och/eller terrorister i Europa är illegala och härrör från det sönderfallande Jugoslavien.

I Sverige finns totalt 1,8 miljoner vapenlicenser och minst 50 000 halvautomatiska jaktvapen. Hur många mord och dråp sker per år med dessa vapen? Hur många skjutningar i förorten kan ledas tillbaka till licensierade jaktvapen? EU-kommissionens förslag luktar inte bara unket folkförakt och djupt orättvist kollektivt skuldbeläggande, utan även ren och skär galenskap. Sverige borde i rimlighetens namn inte kunna acceptera detta.

Regeringsparti i opposition

Miljöpartiet tar respekten för parlamentarismen till nya bottennivåer. Detta grundar sig givetvis i maktlystnad, och rädsla för att förlora fina titlar och inflytande. Inte nog med att man säljer ut sin ideologiska själ, man har mage att i samma veva gråta över det också. Stackars Åsa Romson som tvingats till detta hiskeliga beslut. Dumma EU!

Tämligen omedelbart efter att det gröna regeringspartiet tillsammans med (s) aviserat drastiska åtgärder för att minska söktrycket på Sverige sågar alltså bägge språkrör sin egen politik. Man sitter både i regering och i opposition, vilket måste vara en ganska bekväm sits. Miljöpartiet är lite som Foppa eller Zlatan - de är själva sina största kritiker.

Romsons argument om att "det hade blivit mycket värre" om andra partier satt vid makten håller inte. Det är faktiskt irrelevant i sammanhanget. Antingen står man rakryggat upp för sin politik, eller så gör man det inte och avgår. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar om man vill behålla sin värdighet som parti. Den hjältegloria Romson och Fridolin desperat försöker placera ovanför sina huvuden utstrålar bara smuts, äregirighet och lögner.

Fast...det är klart. Märkliga resonemang och ställningstaganden tycks vara på mode just nu inom politiken. Allianspartierna släpper ju exempelvis igenom en budget man beskrivit som skadlig för landet, trots att man haft reell möjlighet att stoppa den. Hyckleriets tid är nu?

Rödgrön kritik

Åsa Romson kritiseras hårt av sina egna partikamrater efter gårdagens presskonferens. Ett antal gröna riksdagsledamöter menar att detta är en kraftig försämring av svensk asylpolitik, och att förslagen är rent inhumana.

Även bland vänsterpartiets och centerns (de har verkligen tappat det fullständigt) företrädare och sympatisörer är det liv i luckan idag då regeringen nu "stängt dörren" för människor på flykt.

Fortfarande tycks man driva den hopplösa linjen att lilla, obetydliga Sverige ska lyckas beordra andra EU-länder att ta sitt ansvar. Det, samt att bygga nytt, eller varför inte låta 10 000 asylsökande i veckan själva lösa sina boenden? De framförda lösningarna är så grunda, naiva och fattiga på konsekvensanalys att man baxnar.

Kritik är den handlingsförlamade och yrvakna regeringen onekligen förtjänt av, men att man nu skulle gå för långt eller marschera i SD:s ledband är fullständigt barockt. En första konkret åtstramning var så nödvändig den bara kunde bli, även om mer lär behövas.

Har Sverige blivit kallt och egoistiskt? Knappast. Det som hänt är att landets idealistiska och inkompetenta regering slutligen insett att Moder Svea befinner sig på väldigt tunn is.

Hej och hå, mot nya mål vi gå

Regeringen presenterar idag ytterligare åtgärder med det uttalade syftet att minska asyltrycket gentemot Sverige (en politisk omöjlighet under hösten). MP och Romson är på tåget, uppseendeväckande nog. Det verkar som att verkligheten på allvar börjar hinna ifatt även socialdemokrater och miljöpartister, fast det givetvis är alldeles för sent. I morgon ska regeringen träffa Alliansen för diskussioner.

Jag lär få anledning att på denna anspråkslösa politiska blogg återkomma till dessa förslag, när de kan summeras och dess konsekvenser grundligt analyseras. Tills dess nöjer jag mig med att citera just denna min egen blogg från efterdyningarna av migrationsöverenskommelsen den 23 oktober:

"Att ansvariga företrädare för sex partier nu jublar över en påstått framgångsrik överenskommelse tyder på antingen bristande analysförmåga eller en djup ovilja att verkligen åstadkomma en förändring. Om en månad eller två sitter de säkerligen i överläggningar igen. I en ytterligare förvärrad kris."

Regeringen har snoozat sig igenom hela 2015, då det känts alldeles för betungande att kliva upp ur sängen och möta den bistra verkligheten. Men kanske, kanske är man äntligen på väg att gnugga sömnen ur ögonen och åtminstone göra ett försök till att förhindra rikets kollaps. Temporära uppehållstillstånd för samtliga utom konventionsflyktingar, exempelvis, innebär att rätten till familjeåterförening försvinner. Det är både rimligt och sannolikt verkningsfullt.