Klimatmötet i Paris blev en succé. Ja, så säger i alla fall många bedömare och framförallt staternas representanter och förhandlare. Jublet i salongen visste inga gränser då man klubbade igenom ett avtal som alltså handlar om att försöka hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Det är den grundläggande ambitionen.
Exakt hur detta ska gå till är dock inget man lyckats specificera. Man fastslår inte vilken strategi de olika staterna ska anamma, eller vad som händer om man misslyckas. Det kanske mest centrala med avtalet är att industriländerna ska bistå utvecklingsländerna med struntsumman 100 miljarder dollar årligen, och att man vart femte år ska samlas för att diskutera hur klimatarbetet fortskrider.
Avtalet i Paris är, och framtiden får gärna rätta mig om jag skulle ha fel, inget annat än ett luftslott som i princip enbart kom till stånd för att världens ledare skulle slippa tappa ansiktet efter högt ställda förväntningar och misslyckandet i Köpenhamn 2009.
Det är förvisso helt rätt och riktigt att sträva efter minskade utsläpp och bygga en grönare värld, men ett urvattnat ramverksavtal som inte ålägger parterna några särskilda skyldigheter är knappast till någon större hjälp för vår planet. Att jubla som det vore maj 1945 ter sig både märkligt och naivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar