Reformera Systembolaget

Är man principiell motståndare till statligt monopol är det svårt att motivera sitt stöd för Systembolaget. Som arg ungdom förespråkade jag fri försäljning av all typ av alkohol från 18 års ålder i matvarubutiker, och fastän jag fortfarande kan se poängerna med detta är jag dock inte längre lika säker på om Systembolaget borde avskaffas.

Detta beror på en sak och en sak allena - det fantastiska utbudet. Det är svårt att tänka sig att ICA och Coop inte skulle gå mot ett smalt danskt system med 6-7 sorters öl på bulk inne i butikerna. Det är svårt att se hur framtida specialiserade vinhandlare skulle kunna hålla samma peng per flaska som en av världens största inköpare.

Systembolagets största svaghet, å andra sidan, är öppettiderna (vi bortser från svensk alkoholskatt här och nu). Vi har bevittnat en utveckling där matvarubutikerna erbjuder konsumenter att handla från åtta på morgonen till elva på kvällen, alla dagar i veckan, i stort sett överallt. Att Systembolaget skulle stå över samtidens krav på service är inte rimligt. Jag måste i ett öppet samhälle kunna köpa ett sexpack öl en söndag om jag så vill. Min fria rätt att hälla i mig vad jag vill, när jag vill, så länge jag inte stör någon annan, måste stå över samhällets styvmoderliga omtanke och krav på konformism.

Ska Systembolaget kunna leva vidare och även fortsättningsvis uppskattas av folket måste man anpassa sig till den tid man verkar i. Mitt förslag är att förlänga öppettiderna på vardagar från 09 till 20 i ett första skede. På lördagar borde man som konsument kunna handla från 09 till 18. Söndagsöppet är även det fullt rimligt att införa, säg mellan 11 och 17. Frihet under ansvar är aldrig fel.

Fel ute, Per lille

En av de opinionsbildare jag allra mest ser upp till heter Per Gudmundson och är ledarskribent på Svenska Dagbladet. Rent stilistiskt är han vare sig bättre eller sämre än någon annan på den nivån, kan jag tycka, men vad som utmärker honom är att han törs ställa sig på tvären när alla andra bara finner det skönt att rätta sig i ledet, och låta dumheten råda.

Samtliga skribenter är dock någon gång fel ute. Efter den så kallade "skandalen" på Tele2 då AIK-klacken skrek något osmakligt som dock alla berusade klackar skrikit i alla tider på alla arenor, och på grund av att det varit stökigt i tunnelbanan och säkerligen otrevligt för barn och äldre, menar Gudmundson att det krävs ordentliga åtgärder. Som om himlen plötsligt fallit ned över våra huvuden.

"Det finns ingen anledning för övriga Sverige, eller för den övriga stillsamma fotbollspubliken, att acceptera den så kallade fotbollskulturen", skriver han och fortsätter:

"Är det bråk på ståplatsläktaren? Stäng den och ersätt med numrerade sittplatser. Kastar våldsverkare bengaliska eldar? Filma publiken, identifiera gärningsmännen, eller spela utan publik. Kommer det mer publik än arrangören kan hantera? Sänk antalet åskådare gradvis tills problemet är borta."

Det slår mig en kort sekund att Per Gudmundson kanske skämtar, men fastän ironi på Svenskans ledarplats förekommer tycks han mena allvar i detta fall. Gudmundson visar prov på att han aldrig, med några öl i kroppen och polarna bredvid sig, upplevt ett hårt och välspelat derby där ens lag avgör i 92:a minuten. Han visar prov på det allvarsamma glapp som finns mellan anhängare av nämnda fotbollskultur och de som sitter och tycker till om den från ovan.

Nä, Gudmundson förordar en stillsam fotbollspublik där förnuftet alltid råder över känslorna. Lycka till med det. Det enda som faktiskt håller hög europeisk klass inom svensk fotboll är storstadslagens supporterföljen, vilka till största del består av män mellan 18 och 45 som drivs av känslor och ljus lager. Slår man fullständigt undan benen för dessa har fotbollen i Sverige i stort sett noll framtidsutsikter.

Jag som sett ett par Lazio- och AIK-matcher i mina dagar, och därutöver några halvstökiga Luleåmatcher, kan helt klart se en tjusning i pöbelbeteende så länge det inte går överstyr. Tyvärr gör det dock det ibland och beteenden framstår i efterhand som osmakliga, men att hävda att fotbollskulturen av 2015 skulle vara ett stort problem i samhället är djupt felaktigt. De åtgärder Gudmundson föreslår är väl illiberala och klart överdrivna sett till fenomenets, trots allt, ringa omfattning.

En redig ormgrop

Att kalla Mellanöstern en ormgrop av episka proportioner är knappast att överdriva. Strange bedfellows, brukade en gammal lärare på SU kalla de konstiga partnerskap och samarbeten som uppstår titt som tätt mellan stater, klaner, politiska fraktioner och utomstående intressen. Att problematiken med shia och sunni (och alla andra tolkningar av islam) fördjupar och ytterligare komplicerar det hela gör att en hållbar lösning ser mycket svår ut.

USA och Saudiarabien vill ha bort al-Assad. Ryssland och Iran vill ha kvar honom. NATO-landet Turkiet vill ha bort honom men riktar mest in sig på kurderna just nu, vilka stöds av USA. Saudiarabien fördömer officiellt IS, men organisationen har mottagit enorma summor från det sunnimuslimska landet och Saudiarabien vill ha bort al-Assad. Den så kallade fria syriska oppositionen är en minst sagt splittrad skara av moderata och jihadister som många bedömare menar aldrig kan fungera som regeringsalternativ. Alltså, typ som Irak. Eller Libyen. Eller Afghanistan.

Att vara motståndare till despoter och förtryckare i regeringsställning på ett principiellt plan innebär inte att man alltid måste ta steget from bad to worse. Jag har inte all fakta och saknar, liksom de allra flesta, djupare förståelse för den komplexitet som denna region präglas av. Men icke-demokratiska stater som ändå upprätthåller kontroll och en viss typ av säkerhet för sina medborgare är tveklöst att föredra framför ett land i totalt sönderfall där hundratusentals dör och miljoner tvingas på flykt.

Bashar al-Assad är förmodligen inte världens trevligaste person och i den bästa av världar hade Syrien, liksom sina grannländer, etablerat demokrati och rättsstat redan för hundra år sedan. Men demokrati har aldrig funnits där och går inte att trolla fram som vissa tycks tro. Putin har rätt i att al-Assad är att föredra framför någon typ av etniskt reglerad och löst sammanhållen samlingsregering som ändå saknar vilja och resurser att bekämpa IS.

Bashar Al-Assad är måhända inte ett jättebra alternativ, men vis av erfarenheter i närområdet måste man kunna inse att det är det enda rimliga. Jag hoppas att också USA kommer till den insikten.

Polarisering 2.0

Invandrings- och flyktingfrågan har i ett par månader fullständigt dominerat nyhetsflödet. Föga märkligt, givetvis, då den så kraftigt påverkar Europa och Sverige. Dess övergripande konsekvenser är svåra att greppa. Vi kan idag inte kan skönja en avmattning utan snarare endast en ökning av inflödet av människor till vårt land.

Att debatten är polariserad torde inte komma som någon överraskning för den som läser nyheter ur ett brett perspektiv, med många olika källor. På högerkanten finns så kallad alternativmedia som enligt dess motståndare bara ser bekymmer med invandring. I andra änden, eller rättare sagt från mitten och vänsterut, finns en rad olika tidningar och magasin som enligt deras motståndare inte ser några bekymmer alls med den. Som alltid i en polariserad debatt brukar det mest rimliga ligga någonstans i mitten. Det finns givetvis både möjligheter och bekymmer med invandring.

Med ett stort samhällsintresse följer en nyfikenhet att lyssna till stämmor med djupt konflikterande perspektiv. Att exempelvis på Twitter enbart följa de vars röster bekräftar det man just nu tycker och tänker kan aldrig vara bra. Fast jag sällan håller med Göran Greider, Karin Pettersson eller Jonas Sjöstedt vill jag inte stänga ute deras verklighetsbeskrivningar. Jag vill inte bli en fånge i min egen ideologiska bubbla.

På samma sätt är det både felaktigt och oklokt att avfärda Avpixlat och andra sajter som förljugna rasistiska megafoner vars enda punkt på agendan är att sprida hat. Ja - rapporteringen är tveklöst tydligt färgad och inte alltid professionellt saklig. Ibland belyser dock Avpixlat problem och perspektiv som exempelvis Dagens Nyheter aldrig skulle göra, av olika skäl. Ibland informerar man om fenomen och förhållanden som andra förtiger. Detta är anledningen till att man faktiskt lyckats bli en omtalad maktfaktor inom svensk opinionsbildning. Att ta dessa sajters dragningskraft på allvar och klarsynt försöka förstå vilken roll de spelar i samtiden är viktigt.

En frisk och demokratisk debatt måste otvivelaktigt tåla åsikter som individen själv inte håller med om. Man måste tillåta sig själv att utsättas för och provoceras av dem. Man måste också i alla lägen hysa respekt för sina meningsmotståndare, och försöka vinna över människor och väljare med de bästa argumenten - inte med omogna hån och försök att stigmatisera. Den polarisering vi sedan ett antal år tillbaka bevittnat i Sverige är inte bra. Alls.

Moget av Federley

EU-parlamentarikern och centerpartisten Fredrick Federley går emot strömmen och menar att man måste kunna samarbeta med Sverigedemokraterna. Alternativet är sämre, då det enligt Federley helt enkelt inte fungerar.

Federley anser inte att en borgerlig regering ska göra sig beroende av SD:s stöd, men menar att Alliansen ska kunna tala med partiet i viktiga frågor för att kunna säkra majoritet. Med andra ord, i praktiken - att göra sig beroende av SD:s stöd. Det torde vara svårt att göra det ena utan att göra det andra då SD, som vilket annat parti som helst, inte vill utnyttjas utan kompensation.

Som förespråkare av vad jag anser vara sunt förnuft kan jag inte begripa att detta förslag inte stöds på bred front av borgerligheten. Rådande inställning går emot all rim och reson. Är det verkligen bättre att Jonas Sjöstedt får inflytande över regeringsmakten än att Jimmie Åkesson, som trots allt är allmänborgerlig i väldigt stor uträckning, får det? Är beröringsskräcken och infantila principer verkligen viktigare att slå vakt om än den övergripande riktning landet väljer?

Federley uttrycker sig förvisso inte som jag. Däremot anser jag att hans mogna och verklighetsbaserade uttalande är ett steg i rätt riktning.

Osmaklig rapportering

Donald Trump är en kontroversiell person, som tycks uttrycka väl ogenomtänkta tankar lite för ofta. Samtidigt upplevs hans frispråkighet och ovilja till konformism som en frisk fläkt, sett till de mätningar i USA han dominerat sedan han gav sig in i presidentracet. Man kan objektivt konstatera att han är en individ och kandidat som tydligt splittrar massorna i två läger.

I vilket fall som helst måste man från alla håll visa respekt för meningsmotståndare. Trump må vara en gammeldags buffel, eller kanske rentav otrevlig och djupt osympatisk, men människa med känslor som alla andra förblir han. Han har också all rätt att uttrycka sina åsikter. I ljuset av detta är den rapportering som svenska medier ägnar sig åt inte schysst.

Vinkeln som exempelvis Dagens Nyheter har på sin senaste artikel kring Trump är ett fullgott exempel. Den illa dolda glädje och hånfullhet över att The Donald fick utstå spott och spe på grund av sitt utseende hade aldrig någonsin varit aktuellt om det handlat om en mer moderat kandidat, och i synnerhet inte om det handlat om en kvinna.

Ogillar man Trump, eller vem som helst, är det snyggt att bemöta honom med konkreta argument och visa på varför den egna linjen är att föredra. Att fokusera på, och håna, en persons utseende hör inte hemma i en seriös politisk debatt.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/asktrump-ledde-till-en-stormflod-av-han-mot-donald-trump/

Fel med tvång

EU har röstat om huruvida medlemsstater ska tvingas ta emot en viss andel av de omkring 150 000 flyktingar som just nu befinner sig i länder som Italien och Grekland. Med kvalificerad majoritet sägs beslutet vara klubbat och klart, men värt att notera är att ett flertal länder tydligt tog ställning mot förslaget och säger sig vara ovilliga att införa kvoter. Konsensus, i form av urvattning och eftergifter, brukar annars ofta vara det sätt vilket EU löser konflikter på.

Oavsett vad frågan i sak gäller är det inte särskilt svårt att kritiskt invända mot maktförskjutningen till Bryssel. EU borde handla om frivillighet och kännetecknas av win-win-situationer, vilket det exempelvis gör i fråga om handel och (under normala omständigheter) rörlighet mellan länder. EU ska inte ägna sig åt att diktera länders inrikespolitiska val eller hur man vill fördela sina resurser. Det var aldrig tanken från början.

Den som hängt med minsta lilla i nyhetsrapporteringen under de senaste veckorna inser kvickt att de 150 000 flyktingar och migranter som möjligen slipper undan osäkerheten i södra Europa inom bara några få veckor ersätts av 150 000 och åter 150 000 nya. En quick fix med en påstått jämn fördelning sett till ekonomi,  arbetslöshet och tidigare mottagning löser givetvis inte grundproblemet.

Situationen är inte hållbar, men att tvinga suveräna stater till underkastelse och lydnad är fel väg att gå. Man måste respektera att alla inte tycker som man själv, och utan skygglappar eller förutfattade åsikter försöka lyssna på resonemanget som sådant. Men liksom Sverige har blivit oerhört polariserat och fattigt på konstruktiv debatt det senaste decenniet ser vi samma tendenser ute i Europa.

EU:s uppgift i allt detta torde vara att samordna och främja diskussionen om hur trycket på Europa överlag kan minskas, och hur det kontinentala kaos vi genomlevt i några månader kan kväsas. Det vore att ta ansvar. Om mitt hus fattat eld vill jag att brandkåren försöker släcka elden och rädda huset. Att i stundens hetta istället bistås med varm choklad, en klapp på huvudet och hänvisning till kommunalt vandrarhem vore givetvis helt befängt.

En parlamentarisk skamfläck

Decemberöverenskommelsen, spår jag, kommer att leva vidare till 2018. Fastän den inte är särskilt demokratisk. Fastän dess förespråkare inte tar i beaktande den väljarflykt den ger upphov till. Det är inte orimligt att anta att denna i landet svagt förankrade lösning allena bidragit med ett flertal ytterligare procentenheter till SD. Och fler lär vi få se.

Landet måste kunna regeras, säger man. I sak är det rätt. Frågan är hur och på vilka premisser man vill att ett land ska regeras. Även efter en statskupp, eller i en diktatur, regeras ett land, men det är inte ofta det blir särskilt bra. Man kan hysa åsikten att det mest rättvisa är att majoriteten styr över minoriteten, som sedan får bedriva opposition och försöka visa på andra lösningar. Detta bör i sundhetens tecken demonstreras tydligt vid votering när propositioner ska klubbas igenom.

Saken är att man som riksdagsparti måste förhålla sig till den demokratiska verkligheten och den parlamentariska situationen. Ibland måste man söka lösningar och kompromisser man helst hade sluppit för att, som det brukar heta, kunna ta ansvar för landet.

Att Alliansens företrädare kritiserar socialistisk politik men snällt låter den bli verklighet, när man med Sverigedemokraternas hjälp kunnat leda landet i mer frihetlig riktning, är rent otroligt obegåvat. Man sviker sina väljare som inte röstat för socialism. Man undergräver förtroendet för politiken. Man krossar grunden till vårt parlamentariska system där förslag inte ska gå igenom om en majoritet motsätter sig dessa i riksdagen. Och man tappar väljare, varje dag, till SD.

Ser man till de senaste väljarbarometrarna kan man konstatera följande: stödet för socialistisk politik växer sig knappast starkare i Sverige. Att hålla en allt svagare och icke folkligt förankrad regering om ryggen som opposition är i grunden så fel, och det enda rätta vore att börja med att lägga ner Decemberöverenskommelsen, och ta det därifrån. Tyvärr tror jag dock att DÖ lever kvar. Jag tror också att Sverigedemokraterna är de enda som tjänar på det i längden.

Välkommen till världen

Vi skriver 23 september 2015 och denna blogg har för första gången skådat dagens ljus. Ni som hittar hit då och då kommer att läsa om mina reflektioner kring samhälle och politik ur ett helt och hållet obundet - men genomgående konservativt - perspektiv. Trots många duktiga ledarskribenter och samhällsanalytiker från höger anser jag att fler röster behövs.

Jag är 29 år gammal och bor i Stockholm. Jag har kandidatexamen samt masterexamen i statsvetenskap från Stockholms Universitet, samt en kandidatexamen i engelska från Uppsala. Min kanske allra främsta styrka är förmågan att formulera mig skriftligt, och formulera tydliga budskap i samhällsdebatten. Att skriva ser jag både som en hobby samt en källa till personlig utveckling.

Mycket händer och sker just nu med stora konsekvenser för både Sverige och omvärlden. På denna idag fullständigt okända webbplats kommer ni att få ta del av nyhetsrapportering, kortare kommentarer och djupare analyser. Jag skriver primärt för min egen skull, med min alldeles egna penna. Håll tillgodo!