Fel ute, Per lille

En av de opinionsbildare jag allra mest ser upp till heter Per Gudmundson och är ledarskribent på Svenska Dagbladet. Rent stilistiskt är han vare sig bättre eller sämre än någon annan på den nivån, kan jag tycka, men vad som utmärker honom är att han törs ställa sig på tvären när alla andra bara finner det skönt att rätta sig i ledet, och låta dumheten råda.

Samtliga skribenter är dock någon gång fel ute. Efter den så kallade "skandalen" på Tele2 då AIK-klacken skrek något osmakligt som dock alla berusade klackar skrikit i alla tider på alla arenor, och på grund av att det varit stökigt i tunnelbanan och säkerligen otrevligt för barn och äldre, menar Gudmundson att det krävs ordentliga åtgärder. Som om himlen plötsligt fallit ned över våra huvuden.

"Det finns ingen anledning för övriga Sverige, eller för den övriga stillsamma fotbollspubliken, att acceptera den så kallade fotbollskulturen", skriver han och fortsätter:

"Är det bråk på ståplatsläktaren? Stäng den och ersätt med numrerade sittplatser. Kastar våldsverkare bengaliska eldar? Filma publiken, identifiera gärningsmännen, eller spela utan publik. Kommer det mer publik än arrangören kan hantera? Sänk antalet åskådare gradvis tills problemet är borta."

Det slår mig en kort sekund att Per Gudmundson kanske skämtar, men fastän ironi på Svenskans ledarplats förekommer tycks han mena allvar i detta fall. Gudmundson visar prov på att han aldrig, med några öl i kroppen och polarna bredvid sig, upplevt ett hårt och välspelat derby där ens lag avgör i 92:a minuten. Han visar prov på det allvarsamma glapp som finns mellan anhängare av nämnda fotbollskultur och de som sitter och tycker till om den från ovan.

Nä, Gudmundson förordar en stillsam fotbollspublik där förnuftet alltid råder över känslorna. Lycka till med det. Det enda som faktiskt håller hög europeisk klass inom svensk fotboll är storstadslagens supporterföljen, vilka till största del består av män mellan 18 och 45 som drivs av känslor och ljus lager. Slår man fullständigt undan benen för dessa har fotbollen i Sverige i stort sett noll framtidsutsikter.

Jag som sett ett par Lazio- och AIK-matcher i mina dagar, och därutöver några halvstökiga Luleåmatcher, kan helt klart se en tjusning i pöbelbeteende så länge det inte går överstyr. Tyvärr gör det dock det ibland och beteenden framstår i efterhand som osmakliga, men att hävda att fotbollskulturen av 2015 skulle vara ett stort problem i samhället är djupt felaktigt. De åtgärder Gudmundson föreslår är väl illiberala och klart överdrivna sett till fenomenets, trots allt, ringa omfattning.