Löfven borde lyssna till Persson

Förre statsministern Göran Persson konstaterade i sin bok Den som är satt i skuld är icke fri (Atlas, 1997) att vi i Sverige är rädda att lyfta fram det personliga ansvaret. Rådande politiska kultur kännetecknas av att ansvaret ligger hos kollektivet – partiet, gruppen eller rörelsen. Persson efterfrågade personer inom politiken med mod och vilja att kliva fram, stå till svars, och om det inte går rätt, en beredskap att ta konsekvenserna och avgå.

I en senare självbiografi med titeln Min väg, mina val (Bonniers, 2007) skrev Persson följande: ”I dåliga tider är det däremot inte särskilt svårt att inse vad som behöver göras. Det svåra är att göra det. Jag gjorde det som krävdes. Däri låg min styrka.”

Oavsett om man köper Göran Perssons historieskrivning eller inte står det klart att båda ovanstående resonemang har synnerligen stark bäring på vår samtid. Vi lever i vad som utan tvekan kan beskrivas som dåliga tider, och svenska folket efterlyser ansvarstagande och modiga politiker som kliver fram och leder. Folket vill ha politiker som gör vad som krävs i en mycket orolig omvärld.

Vill man inte personligen styra skutan, eller saknar man helt enkelt förmågan, gör man klokt i att ställa sig vid sidan om. Detta borde gälla oaktat partifärg, med respekt för väljarkåren och sitt lands bästa i första rummet.

Nuvarande statsminister Stefan Löfvens förtroendesiffror är knappast någon indikation på att saker och ting skulle gå rätt, för att använda Perssonska termer. Man kan anta att det Löfven åstadkommit hittills, i den fråga som fullständigt överskuggat allt annat sedan sommaren, i väljarnas ögon varit kortsiktigt och verkningslöst.

Ynka sex procent av respondenterna i en undersökning från Aftonbladet/Inizio anser att statsministern gör ett mycket bra jobb. Femton procent anser att han gör ett ganska bra jobb. I andra änden svarar hela fyrtiotvå procent att Löfven gör ett mycket dåligt jobb som Sveriges statsminister. Samtidigt konstaterar Novus att förtroendet för Löfven nästan halverats på ett år. Som statsminister brukar förtroendet i regel öka. Dessa siffror torde medföra skrämselhicka för vilken politiker som helst.

Göran Persson verkade visserligen i en annan tid än Löfven, med helt andra parlamentariska förutsättningar och politiska utmaningar. Det är måhända inte rättvist att jämföra de bådas förhandlingsposition gentemot det övriga politiska spelfältet, särskilt inte i och med Sverigedemokraternas intåg. Men i vårt parlamentariska system har en svensk statsminister, även fast han leder en minoritetsregering, stora möjligheter att få saker och ting gjorda. Stefan Löfven kommer inte undan politiskt ansvarsutkrävande.

I en situation på hemmaplan som till och med statsministern själv beskriver som ohållbar krävs precis det som Göran Persson i tydliga ordalag satte på pränt. Löfven måste kliva fram där det blåser som allra snålast, med kraftfulla åtgärder för att få ordning på ett land som i allt snabbare takt blir både svagare och kyligare. Som högst ansvarig för Sveriges väl och ve fungerar det inte att gnälla på andra stater i tid och otid, samtidigt som väldigt lite sker för att åtgärda vårt eget lands skenande kostnader och samhällspolitiska problem.

Medan man i goda tider alltid har många alternativ, så är det i dåliga tider inte särskilt svårt att inse vad som behöver göras. Det svåra är att göra det, skrev alltså Persson. Vill inte statsminister Löfven försöka åstadkomma en genuin förändring, och personligen stå upp för dess konsekvenser, bör han inte längre leda landet. Vill han det, kanske han bör inhämta kraft och beslutsamhet i ordförande Perssons litterära verk.