Carlsson har rätt - och fel

Sveriges förre statsminister Ingvar Carlsson (s) menar att dagens parlamentariska läge är det mest allvarsamma någonsin. Som en konsekvens av detta måste Alliansen göra upp med socialdemokraterna, då landets bästa under svåra omständigheter måste gå före enskilda partiers intressen.

Tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg är inne på samma linje, och anser att den enda lösningen på det osäkra politiska läget är att socialdemokraterna och moderaterna regerar tillsammans. Det krävs, enligt Westerberg, ett radikalt nytt tänkande för att skeppet Sverige inte ska kapsejsa.

Förre moderatledaren Ulf Adelsohn vill dock inte se ett sådant samarbete annat än i en fullständig krissituation, en beskrivning Adelsohn i motsats till Carlsson och Westerberg vänder sig emot. Han påpekar samtidigt att det inte finns en majoritet i riksdagen för en socialistisk politik, och att det inte går att utesluta att moderaterna väcker misstroende mot regeringen. Liksom Kinberg Batra svävar Adelsohn på målet i en tid av osedvanlig osäkerhet. Kanske är det klokt.

Medan Carlsson och Westerberg propagerar för att inte öppna upp för något som helst samarbete med SD, avböjer Adelsohn att kommentera huruvida en sådan lösning skulle kunna komma att bli aktuell. För ganska precis ett år sedan menade dock Adelsohn att det är helt nödvändigt för moderaternas del att inleda samtal med Sverigedemokraterna. Med tanke på partiets framgångar är det sannolikt att Adelsohn vidhåller samma åsikt, men att han inser att den i just detta läge gör mer skada än nytta för Alliansens sammanhållning.

Ett regeringssamarbete mellan socialdemokraterna och moderaterna skulle förmodligen göra Sverige gott i det korta perspektivet. Vänsterpartiets och Miljöpartiets skadliga inflytande skulle försvinna, och Sverige skulle styras av en majoritetsregering med förmåga att faktiskt agera i ett svårt läge. I den meningen har Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg helt rätt.

Den stora frågan handlar dock om hur Sveriges politiska landskap skulle komma att se ut i framtiden, då socialdemokraterna och moderaterna sätter sig ned och för en pragmatisk men urtvättad mittenpolitik med sin enskilt största historiska fiende. Det har aldrig prövats i Sverige tid av fred, och är ett uppenbart riskabelt företag för båda parter. Vilken svekdebatt och kritik får (m) utstå från sina forna liberala allianskollegor? Var tar de förbittrade konservativa väljarna vägen? Och vad händer för socialdemokraternas del på andra kanten?

Risken är överhängande att en samarbetsregering i politikens absoluta mittfåra lämnar fältet öppet för en än större ökning av missnöje, politikerförakt och polarisering.  Vilka som tjänar på det kan Ulf Adelsohn svara på. En annan dag.