Varje dygn bombarderas vi av nyheter, och jag läser de flesta med större angelägenhet för Sverige. Det är oftast väldigt tillfredsställande och givande att hålla sig a jour med verkligheten. Men vissa dagar när klockan ringer infinner sig tveklöst känslan av att jag, vars levnad inte ens nått 30-strecket, bara hade velat dra mig tillbaka för återstoden av mina dagar och inte längre bry mig om vad som händer och sker.
Att följa samhällsutvecklingen är emellanåt så otroligt psykiskt tärande att jag bara vill ge upp. Fine, kör ert race mot avgrunden, jag orkar inte längre lägga någon energi på det. Jag vill skaffa mig ett litet torp på landet, med mil till nästa granne, och bara sitta där drickandes kaffe och tittandes på fåglar, bränd och passé utan tillgång till internet. Samhällspolitiskt lobotomerad.
Det är verkligen, verkligen jobbigt att engagera sig varje dag. Frustration, uppgivenhet och ilska tar betydligt större plats då jag insuper nyheter än hoppfullhet, tillförsikt och glädje. Och det har bara blivit värre med åren. Kan det verkligen göra ens hälsa gott att stånga sig blodig, och gå omkring och sucka för sig själv, varje dag, över saker man inte kan påverka? Det må vara A Brave New World come true, men att vara fullständigt obrydd om vad som händer och sker på ett övergripande plan i samhället vore, väldigt ofta, en befrielse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar