Svenska Dagbladets Ivar Arpi, och Aftonbladets Johan Hakelius, har i helgen tydligt visat prov på att den svenska åsiktskorridoren, vars existens somliga förnekar, i allra högsta grad lever och frodas. Uttalanden och resonemang som tidigare brunstämplats och obönhörligen kritiserats, med solidaritet och medmänsklighet som retoriska slagträn, har den senaste veckan kommit att bli sunt förnuft.
I september drunknade en liten pojke på färden mellan Turkiet och Grekland. Att detta var djupt tragiskt och hemskt på alla sätt och vis kan de flesta med ett normalfungerande hjärta hålla med om. Bilden av Alan Kurdi fick Sverige att gå på högvarv, och det fanns ingen tid att förlora. Vi skulle i princip helt öppna våra gränser för stackarna på flykt undan krig.
Människor i Sverige ville givetvis väl. Man ville förhindra att fler små barn skulle gå samma ovärdiga öde till mötes som Alan Kurdi. Men de som kritiserade volymerna och dessas konsekvenser bemöttes av just den typen av känsloargument, som rimligen inte kan tillåtas styra ett helt lands ekonomiska och sociala framtid. Sveriges invandringspolitik kan realistiskt sett inte dikteras av att 60 miljoner människor lider nöd runtom i världen. Det sade Jimmie Åkesson för flera år sedan och fick utstå sedvanlig flodvåg av kritik. Nu tycks de flesta partiledare dela den uppfattningen.
Slaget inom svensk politik står idag inte mellan medmänsklighet och egennytta. Det står inte mellan en öppensinnad och varm sida, och en ond och kylig sådan. Det står mellan idealism och realism. Vänsterns retorik låter onekligen vackrare, vänligare och mer hoppfull. Men att allt fler börjar ifrågasätta dess faktiska hållbarhet och verklighetsförankring, efter åratal av rädsla att avvika från åsiktskorridoren, är både uppfriskande och synnerligen välbehövligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar