En uppfriskande debatt

Med tanke på vad som hänt och skett den senaste veckan var förväntningarna höga på söndagskvällens partiledardebatt, och man får allt konstatera att det åtminstone inte var lika sömnigt som det brukar vara med tre år till nästa planerade val.

I en tidsera då många partier tenderat att mjuka upp och likrikta sina ståndpunkter, och vandra mot mitten, är det uppfriskande att se regeringspartierna fränt argumentera på ideologisk basis sinsemellan. Likaså att bevittna en långt ifrån samstämmig och perfekt koordinerad borgerlighet, som därutöver på sedvanligt manér tvingades utstå starkt kritiska synpunkter från den så isolerade Jimmie Åkesson. 

Givetvis är det enklare att profilera sig i opposition, men det är onekligen länge sedan vi såg en borgerlighet så pass icke synkroniserad i ett flertal viktiga sakfrågor. Med Busch Thor kan man börja skönja en tydlig profilering åt höger för KD, vilket troligtvis även tvingar Kinberg Batra att färdas dit av rädsla att gå miste om de konservativa väljare som faktiskt inte vill lägga sin röst på SD. Att detta inte skett tidigare är förvisso beklagligt, och har stått främst Moderaterna dyrt, men kanske var en ideologisk spark i baken från Busch Thor vad som behövdes för att Kinberg Batra skulle vakna.

Både Moderaterna och Kristdemokraterna förespråkar exempelvis nu en betydligt hårdare linje i asyl- och invandringspolitiken, medan Centern står fast vid bland annat permanenta uppehållstillstånd. Folkpartiets ståndpunkt är i denna fråga luddig, och en rak linje försvåras säkerligen av att den genomgående realistiskt och nyktert lagde Björklunds främste utmanare Birgitta Ohlsson, och andra tunga partinamn, fortsatt vill se en mycket generös invandringspolitik.

Att Alliansen framträder som fyra olika partier, och inte enbart som ett moderparti med förgreningar, är till godo för demokratin i vårt land. Förmodligen är det även positivt för de borgerliga partierna själva i det längre perspektivet.

På andra kanten då? Tja, Sjöstedt var sällsynt blek och framstod som nästintill ointresserad under stora delar av debatten, vilket ur både demokrati- och underhållningssynpunkt är synd. Löfvens hånleende har vi sett prov på förr, och han är knappast någon talare. Däremot får man ge statsministern att han befinner sig i en otroligt trängd sits, och den båt han nyss satt lugnt i nu börjar riskera att kantra. I det läget framstod han som relativt ödmjuk, vilket givetvis är både klädsamt och klokt.