Lever DÖ kvar?

Oroliga tider stundar, sedan den konstitutionellt tvivelaktiga och demokratiskt förkastliga Decemberöverenskommelsen officiellt brutits upp. Det var på tiden. DÖ kan som bäst beskrivas som en temporärt stabiliserande nödlösning, men i längden blev dess konsekvenser fullständigt ohållbara. För borgerligheten har den varit rent skadlig. Att både Stefan Löfven och Margot Wallström i sin desperation gick ut i media, för att påverka hur de kristdemokratiska ombuden skulle rösta under fredagen, demonstrerar tydligt vilka intressen DÖ primärt tjänade.

Decemberöverenskommelsen slöts av en primär anledning – att förhindra nyval i mars. Frågan är om inte det logiska nu är att utlysa nyval igen, då DÖ på papperet inte längre existerar. Å andra sidan har Allianspartierna för första gången på mycket länge presenterat sina egna budgetar, vilka man påstår att man kommer att rösta på i riksdagen. Vid den händelsen kan Löfven även i fortsättningen bedriva en politik med tydlig vänsterinriktning. I det läget lever dessvärre också DÖ kvar, om än i en annan form.

Anna Kinberg Batra har dock allt i egna händer. Hon hade kunnat flytta in i Rosenbad som Sveriges första kvinnliga statsminister inom ett år, om hon bara vore förnuftig nog att inse att tiden är kommen att sluta behandla Sverigedemokraterna som paria. Med ett väljarstöd som krupit över 20 procent i ett flertal mätningar, delvis just på grund av att man konsekvent förvägrat Jimmie Åkesson tid för diskussion och därmed indirekt förtigit hundratusentals medborgares oro för samhällsutvecklingen, måste moderatledaren inse att vägs ände är nådd. Om inte för annat, så på grund av ren självbevarelsedrift.

Trots en position ute i periferin, trots avsaknad av reellt inflytande och trots otaliga skandaler har SD vuxit i en takt utan motstycke i svensk politisk historia. Man kan tycka att det borde vara läge att dra ett par nyktra och förnuftiga slutsatser i ljuset av detta. En hel del kring SD går att kritisera, men det innebär inte att den politik man företräder helt saknar bäring på vår samtid. Om så vore fallet hade man givetvis aldrig kunnat etablera sig som Sveriges tredje största parti.

Oavsett om det skulle komma att utlysas ett nyval, eller om vi tvingas vänta till 2018, behöver Sverige en stabil och handlingskraftig regering med ett tydligt parlamentariskt mandat. Sverige behöver på samma gång en livskraftig opposition, som inte lägger sig platt och sviker sina väljare. Om borgerligheten har rimliga möjligheter att förhindra att landet styrs i vad man anser vara en skadlig riktning, har man också ett ansvar att gå samman och göra det. En Alliansbudget som stöds av SD är ett bättre alternativ för Sverige än rödgrön röra.

Borgerliga väljare har inte givit sina politiska företrädare mandat att öppna upp för mer socialism. Alliansen måste under hösten noga fundera på dels vad som är bäst för landet, och dels på vilka konsekvenser deras agerande kring budgeten får bland främst mer konservativt lagda väljargrupper. Gömmer man sig bakom en förtäckt variant av DÖ får Jonas Sjöstedt även i fortsättningen ett orimligt stort och synnerligen negativt inflytande över svensk politik. Samtidigt är det sannolikt att SD än mer framstår som den socialdemokratiska regeringens mest trovärdiga kritiker.